Ärendet försvinner i satir på slitet tema

Carsten Palmær läser Niklas Ekdals ”Öppna era hjärtan” – och håller sig för skratt 

Foto: Michael Brannäs
Niklas Ekdal (född 1961), journalist och författare som bland annat varit politisk redaktör på Dagens Nyheter och Expressen. I nya boken låter han missnöjespartier ta över.
BOKRECENSIONER

Sitt sinne för humor är det mest personliga en människa har – mycket närmare hennes privata innersta än den ängsliga och modemedvetna sexualiteten.

Det som får dig att vika dig dubbel och slå dig på knäna lämnar mig ensam med ett hövligt, oförstående leende på läpparna. Och lika illa är det för dig, fast tvärtom.

På detta område gäller det alltså att försöka vara vidsynt när man bedömer andras ansträngningar, särskilt om man – som denne anmälare – själv har fuskat en del i branschen.

Säkert finns det läsare som kommer att gå ed på att Niklas Ekdals Öppna era hjärtan är det festligaste och mest träffande som skrivits på svenska språket sedan Ian Wachtmeisters Elefanterna

Öppna era hjärtan är nämligen en satir, denna gång på ett slitet tema: Ett litet missnöjesparti gör oväntad och oönskad succé och sopar golvet med de etablerade politikerna. Greppet användes för första gången i Sverige av Jan Guillou (i tv-pjäsen Genombrottet 1981) och har sedan dess upprepats otaliga gånger i fiktionen. Samt även i den politiska verkligheten, två gånger.

Den här gången är det tre herrar – en skandaliserad bankdirektör, en försupen kommunistisk författare och en avskedad neurolog på Nya Karolinska – som bestämmer sig för att starta ett missnöjesparti. Höger eller vänster spelar inte längre någon roll, de tycker egentligen alla ungefär samma saker: ut med invandrarna och kärringarna tillbaks till spisen! Och det tycker väljarna också. 

Herrarnas parti ”Sverige först” gör omedelbart jättesuccé i opinionsundersökningarna, vilket får tre av deras döttrar och försmådda älskarinnor att omedelbart starta ett annat missnöjesparti, ”Rättvisepartiet” (ej att förväxla med de trotskister som brukar samla in namn för behjärtansvärda ändamål i Haninge Centrum) som också får omedelbart genomslag i opinionen.

Alla dessa nyblivna succépolitiker är nära släkt: styvmödrar, svärdöttrar och buksvågrar, lika makthungriga och lika ideologilösa. Detta understryks av att de alla pratar precis likadant:

”Hon smekte honom över kinden: ’Nu har kulturmannen mansplainat för mig om Grand Hôtel. Är det nåt jag kan mansplaina för honom?’

John log med ögonen. ’Vi kan leka en lek. Ombytta könsroller. Jag får bara snacka känslor. Du får bara snacka idéer.’

’Jag är genusvetare. Idéer är min grej.’

’Du är kvinna också.’

’Svin! Vilket ämne?’

’Kanske... rädslor. Vad vi är skraja för.’

’Okej, vad gör kulturmannen riktigt rädd? Känslor, tack.’

’Ensamhet.’

’Så får du väl inte säga när jag blottar mitt blödande hjärta.’

’Haha, blev så chockad bara.’”  

Slut citat. Så där pratar de på genom 269 sidor, från särartsfeminister i norra Småland till underrättelseagenter i Moskva, i korta, småcyniska oneliners som verkar hämtade från textremsan till en situationskomedi på Kanal 5.

Personteckningen är inte direkt originell: Feministerna i Rättvisepartiet ägnar sig år lesbiska övningar i badrummet när de inte underkastar sina makar brutalt maktsex per telefon och bakar surdegsbröd på sina svampinfektioner i underlivet. 

Männen i ”Sverige först” ägnar sig mer åt valium, Viagra, årgångschampagne och en varumärkesfetischism som uppenbarligen inte är bokens författare helt främmande.

Att de båda partierna efter några månaders valkampanj får majoritet i riksdagen kommer inte som någon överraskning. Det händer över huvud taget inget överraskande i boken förrän på sidan 253.

Någonstans där börjar läsaren ana att Niklas Ekdal faktiskt har något på hjärtat; att det bakom det krampaktiga knullandet och citerandet finns en genuin oro för hur rösträtten och demokratin ska kunna förenas med det ekonomiska system som författaren menar är det bästa möjliga för mänskligheten. 

Det är ingen ovanlig oro i en västvärld där liberalerna börjat misstänka att de är på väg att göra kommunister och socialdemokrater sällskap till historiens sophög.

Att läsa Niklas Ekdals reflektioner i ämnet vore inte ointressant.  Men först vore det bra om någon förlagsredaktör kunde förklara några grundläggande saker för honom:

Framåtrörelse i berättelsen åstadkommer man inte genom att hela tiden trampa gasen i botten, utan genom att skifta tempo.

Om man vill skildra ett absurt skeende är det nödvändigt att på några ställen släppa in några normala personer i berättelsen. Annars framstår det absurda som trivialt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Satir