Kvävande rättsröta

Mattias Svensson läser boken om Macchiarini-skandalen

Foto: AP
Paolo Macchiarini (till vänster) vid en strupoperation 2010.
BOKRECENSIONER

Känslan av att kvävas är nästan fysisk under läsningen av Bosse Lindquists bok Macchiariniaffären. Utan att metoden ens har testats på djur får ett antal patienter luftstrupar av plast inopererade. Teorin är att stamceller från den egna kroppen ska göra att struparna inte stöts bort och att ny, finmaskig blodvävnad ska växa fram i luftstrupen. 

Det är rent önsketänkande. Luftrören kollapsar, går sönder och fylls av slem och sårvävnad. Patienterna ruttnar bort inifrån. Två av dem – Andemariam Teklesenbet, eritreansk student på Island och turkiska Yesim Cetir – på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Ändå beskrivs operationerna som framgångsrika, i medierna och i medicintidskriften The Lancet. När fusket och de otillåtna behandlingsmetoderna påpekas av fyra läkare, och sedan bekräftas av en utredare, väljer ledningen för Karolinska Institutet ändå att framhärda i sitt förtroende för den ansvarige högstatusläkaren Paolo Macchiarini.


Det är som att kliva in i en postmodern mardröm. Kirurgi är att vilja. Går det fel är det viktiga att dölja, skylla ifrån sig och hasta vidare. Macchiarini möter konkreta frågor och anklagelser med omfattande och vältaliga ordkaskader som den som är välvilligt inställd från början lätt kan välja att tro på. Goda syften och visionära planer rättfärdigar alla medel.

Visst har jag sett samma saker i samhällsdebatten och politiken, men när samma grepp går hem i sjukvården blir det så tydligt en fråga på liv och död. Därav den kvävande känslan.


Det var först efter att SVT sänt dokumentären Experimenten 2016, för vilken Bosse Lindquist fick Stora journalistpriset, som ledningen för Karolinska Institutet gjorde helt om och sparkade Macchiarini.

Lindquists bok ger en uppföljning av vad som hände efter dokumentären. Skandalen bara fortsätter. Styrelsen för Karolinska Institutet, ledda av tidigare folkpartiordföranden Lars Leijonborg, tillsätter själva en utredning och pekar ut vilka områden den ska granska. Framför allt läggs fokus på hur Macchiarini kunde rekryteras, medan utredningen förbigått hur forskningsfusk och olagliga behandlingsmetoder kunnat pågå, medan kritik aktivt ignorerats och motarbetats av ledande chefer.

Ingenting verkar vara på riktigt, allt handlar om yta och anseende i ett spel om pengar och makt. Karolinska jagar anslag och prestige, i detta värv pådrivna av politiska uppdragsgivare, och då kan inte futiliteter som etik och sanning tillåtas stå i vägen. Höjdarna i sjukvården och forskarvärlden är inte ensamma – åtskilliga dokumentärfilmare och journalister har av samme Macchiarini låtit sig matas med hjärtknipande och hoppfulla berättelser om vad alla förstås önskade var nästa medicinska genombrott.

Sanningen har dock kommit fram till slut, hjälpt av visselblåsande läkare som stått på sig trots hot och repressalier, och oberoende journalister som haft tid och resurser att gå till botten med frågan. Lindquist ser i detta ändå en bekräftelse på att systemet fungerar.

Han berättar kronologiskt och drivet från det första tipset fram till nutid, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Lite som i Den oändliga historien blir man själv en del av handlingen. Boken saknar egentligt slut och fortsättningen beror, precis som efter dokumentären, på vår respons.


Det närmaste man kommer ett avslut är den inledande prologen kring åklagarens beslut i oktober 2017 att trots konstaterande av grov oaktsamhet och missförhållanden inte väcka åtal för exempelvis vållande till annans död.

Här hade jag önskat att Lindquist försökt att intervjua åklagarna, för mot bakgrund av det han sedan berättar framstår den juridiska bedömningen som smått grotesk i sin slutsats att patienterna inte skulle ha farit värre av de misslyckade behandlingarna. Det och att boken saknar innehållsförteckning, vilket ihop med det kronologiska berättandet försvårar översikten över argument och bevisföring, är två av få kritiska synpunkter på denna bok.


Som grepp fungerar det ändå. Efter den burdusa och smått konspiratoriska inledningen tvivlar man som läsare på om det som påstås verkligen kan vara sant, precis som Lindquist själv uppger sig känna inför det första tipset. 

Sedan rullas historien upp och Lindquist övertygar i alla fall mig om att det som skett och som fortfarande pågår kring Karolinska är en rättsröta på högsta nivå.