Vackert och allvarligt om Andrée-expeditionen

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Uppdaterad:

Storslagen dokumentärroman i polarmiljö av Bea Uusma

1 av 2
Gnistrande språk av Bea Uusma som gett sig ut på en fängslande expedition.

Allt ser bra ut på pappret. De tre unga männen ska flyga rakt över Nordpolen i en vätgasballong. Släppa ner en boj för att markera att de var där, först av alla. Därefter ska de landa på fast mark, i Kanada eller Sibirien, och skicka en brevduva till Aftonbladet.

I verkligheten går allting fel. Vätgasen läcker. Ballongen kraschlandar på isen. Trettiotre år senare hittas männens döda kroppar på en ö i Arktis.

Bea Uusma går i Andrée-expedionens spår i dokumentärromanen Expeditionen. Min kärlekshistoria. Hon vänder på alla stenar. Följer alla trådar, hur långt de än kan föra henne. Hon reser ombord på isbrytare. Övertalar sina medpassagerare att finkamma en otillgänglig ö, på jakt efter en liten ask som kanske innehåller Nils Strindbergs sista brev. Tar sig efter enorma uppoffringar ända fram till Vitön, där kropparna efter S. A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg påträffades av en slump sommaren 1930. Hon är - kort sagt - besatt av expeditionens öde och gåtan bakom de tre männens död.

De hade varma kläder, gott om mat och mängder av ammunition. De hade i tre månader släpat flera hundra kilos packning på slädar över ismassor som ofta gled baklänges. Femte oktober 1897 går de äntligen i land, på Vitön. De hoppas övervintra där. Tre dagar senare är de döda.

Bea Uusma är läkare. Hon använder sina kunskaper för att få svar och gör under resans gång intressanta, rentav unika fynd. Och hon har en hypotes som låter vettig.

Undertiteln ”Min kärlekshistoria” tolkar jag som författarens påtagliga förälskelse i expeditionens yngsta medlem, Nils Strindberg. Kanske inte direkt i hans person, men i hans hjärtskärande (i bokstavlig mening!) kärlekssaga.

Men det är inte nya hypoteser eller gamla kärlekar som gör Expeditionen till en storslagen bok. För boken är storslagen, trots sin relativt ringa storlek. Med sina blott tvåhundrafemtio sidor av explosiva texter och maniska tabeller är den ett mästerverk.

När jag vänt sista bladet i boken känner jag kylan och vätan, känner hur polarvindarna blästrar mina kinder, hur ljuset bländar mig. Och trots - eller snarare tack vare - textens poetiska, exakt riktade språk - så är det spännande hela tiden.

En annan författare hade säkert frestats till att skriva fyra-femhundra sidor. Materialet håller för det, med råge. Men Uusma koncentrerar, pressar ihop texten såsom underströmmarna i Arktiska oceanen packar ihop isen. Hon låter språket gnistra som kall, vitglödgad eld.

Expeditionen är en vacker och allvarlig sorgesång över allt som gör oss mänskliga. Klyftan mellan våra planer och livets sanning, sprickan mellan förväntningar och realiteter. En avgrund lika oändlig som ismassorna över Nordpolen.

Fotnot: Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i en illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och extramaterial

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.