Ers löjliga majestät

BOKRECENSIONER

Kalle Holmqvist: Ny bild av Karl XII i boken om hans liv i exil

Foto: SF
Kung Gösta Gösta Ekman som Karl XII i filmen ”Kalabaliken i Bender” från 1983. Efter nederlaget i Poltava styrde kungen Sverige från Varnitsa i nuvarande Moldavien.

Slaget vid Poltava 1709 blev början till slutet för det svenska stormaktsväldet. De flesta soldater som överlevde hamnade i rysk fångenskap. Men kung Karl XII valde att fly före kapitulationen. Tillsammans med cirka 1 500 landsmän sökte han skydd i Osmanska riket – ett turkiskt imperium som sträckte sig över stora delar av Mellanöstern, Nordafrika och Östeuropa.

Medan de svenska krigsfångarna frös ihjäl i arbetsläger i Sibirien låg Karl XII och solade i söder samtidigt som han planerade för nya krig.

Armémuseums årsbok 2015 handlar om de fem år som Sverige styrdes från Osmanska riket, framför allt Varnitsa (nära fästningen i Bender) i nuvarande Moldavien. Under den här perioden rådde kungligt envälde, vilket innebar att Karl XII bestämde det mesta själv. Sverige fick alltså regeras på distans. Åsa Karlsson visar i sin text hur Karl XII via brev gav order om att skattesystemet skulle moderniseras och förenklas. Han var också med och planerade Stockholms nya utseende, med inspiration av osmanska byggnader, vilket Martin Olin och Johan Mårtelius skriver om.

Det är roligt att denna märkliga period i svensk historia uppmärksammas – även om boken inte är så spännande som den skulle kunna vara. Vardagslivet i exilen beskrivs inte särskilt mycket, trots att det nämns att det finns bevarade brev och dagböcker. Det är Karl XII och hans närmaste män som är i fokus.

Boken ger en annorlunda bild av Sveriges kanske mest omskrivne kung. En gång i tiden kallades Karl XII på fullt allvar för ”hjältekonung” och han står fortfarande staty i Kungsträdgården mitt i Stockholm. Ingen har rest någon staty över de tusen och åter tusen svenska män som på hans order tvångsutskrevs till kriget för att sedan massakreras på slagfälten eller dö i tyfus i soldatlägren.

Men i exilen i Osmanska riket känns Karl XII mer löjlig än ond. Ensam och misslyckad sitter han i en avlägsen del av världen och tror att han fortfarande har ett mäktigt rike att styra över.

Han framstår till och med som lite mänsklig. Eftersom han är avskuren från krigarlivet får han odla sundare intressen.

Och nog fanns det saker att ta lärdom av i Osmanska riket. Svenskarna kom från ett fundamentalistiskt protestantiskt land till en del av världen där kristna, muslimer och judar åtminstone delvis levde sida vid sida. Karl XII studerade arkitektur och uppvisade ett ärligt intresse för främmande kulturer.

Tänk om Karl XII brutit med sin medfödda roll, avsagt sig makten och bott kvar i Osmanska riket. Han hade kunnat få ett långt och lyckligt liv i ett varmt klimat. Men nej, det var krig han ville ha. När rådgivarna hemma i Sverige föreslog fredsförhandlingar bestämde Karl XII att striderna måste fortsätta.

Efter ett tag tröttnade turkarna på att försörja den svenska kolonin. De försökte få kungen att åka hem, men han vägrade och till slut fick de köra ut honom med våld 1713. En händelse som ledde till att svenska språket lånade in det turkiska ordet för folksamling – kalabalik – och gav det en delvis ny betydelse.

Efter ”kalabaliken i Bender” bodde kungen ett tag i Demotika (i nuvarande Grekland) innan han återvände till Sverige. Där rafsade han ihop en ny armé och gick till angrepp mot norrmännen. Under belägringen av Fredriksten i sydöstra Norge fick Karl XII en kula i huvudet och dog, endast 36 år gammal.

Vad tänkte krigarkungen på när han drog sina sista andetag i den leriga och kalla skyttegraven? Kanske låg han där och drömde om fruktträdgårdarna i Varitsa, om att dricka nybryggt turkiskt kaffe i skuggan under en ek. En gång hade han chansen att välja ett annat liv. Men nu var det för sent.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker