Platon som ny

BOKRECENSIONER

JAN ARNALD läser en häftig bok

Foto: Ännu fräsch.

Bland det häftigaste man kan få i sin hand är Platons samlade skrifter i modern översättning. I de flestas öron låter det antagligen knastertorrt - men om man har det minsta lilla intresse för varför vi tänker som vi gör och hur vårt abstrakta tänkande tar sin början finns det ingen annanstans att börja. Och knastertorrt är det verkligen inte. Jan Stolpes pågående nyöversättning har massor av förtjänster - men en av de viktigaste är läsbarheten, ja, läsnjutningen.

Har ni tänkt på att det där intrycket av mossighet som "klassikerna" så lätt ger nästan alltid har med översättningen att göra? Det här är en fräsch, vital Platon som spränger sig fram ur en gammal, mossbelupen Platon - och då menar jag inte en tvåtusenfemhundra år gammal Platon, utan en artonhundratals-Platon. Och det känns väldigt mycket längre sedan.

Det är klart att Platon inte är njutbar rakt igenom, och inte minst när vi nu - i det fjärde bandet av sex - börjar närma oss ålderdomsskrifterna kan en viss snårighet inte helt undvikas. Men han är alltid intressant, alltid spännande att läsa. Och det beror på något mycket enkelt, och samtidigt extremt komplicerat: att han tänker något helt nytt.

Det vi möter i Platons dialoger är en känsla så mäktig att det ibland verkar som om filosofen bara vill skrika ut den. Han är dock - liksom sin huvudperson Sokrates - ett under av tålamod och återhållsamhet. Alltså hör vi bara ytterst indirekt jubelvrålet: "Jag har hittat något som ingen annan har hittat före mig." Men det ljuder väldigt tydligt.

Vad var det då egentligen som var det nya hos Platon? Det som grundlade en stor och viktig del av västerlandets tänkande? Det som rönte sådan uppmärksamhet under inte minst slutet av nittonhundratalet, då Platon fick klä skott för västerlandets alla felsteg? Man kan nog säga att han var den förste som på allvar hejdade tanken - och reflekterade över just denna hejdade tanke. Hur var det möjligt att orientera sig i en flödande värld av ständiga förändringar? Inget tillstånd är det andra likt, och ändå klarar vi av att tänka och resonera - hur?

Jo, tack vare att stora delar av vårt tänkande befinner sig utanför tidsflödet, i en sfär som inte förtärs av tidens evinnerliga gång. Det finns helt enkelt saker som är eviga.

Under loppet av sitt tänkande justerar Platon den här eviga världen, den fluktuerar mellan metafysisk-gudomlig storhet och en mer begreppslig - från idévärld till allmänbegrepp - men den förblir grundstrukturen i hela hans tänkande.

Den fjärde volymen av Platons skrifter innehåller den kanske allra mest vältaliga dialogen i detta ämne, Theaitetos, som överhuvudtaget är en av hans mest njutbara texter. Den knyter direkt an till Sofisten och Statsmannen, och denna "trilogi" utgör volymens mest njutbara dialoger. Här bränner Sokrates sitt sista krut som aktiv huvudperson och agerar med stor emfas "andlig barnmorska", för att i de senare dialogerna mer eller mindre tystna.

Men den kändaste av den fjärde bokens dialoger är utan tvivel Timaios, som länge var den enda Platondialog som var tillgänglig för västerlandet. Det är där idévärlden framträder som tydligast, i den okände Timaios något övermäktiga redogörelse för världens skapelse - som dock bränner till ordentligt när vår värld framställs som en modell av en annan värld, formernas värld, skapad av en "demiurg" som utifrån den plockar ihop en sinnligt mångfaldig värld.

Den fjärde boken är den tjockaste hittills, och man kan inte undgå att fascineras av Jan Stolpes fantastiska översättning. Att säga att det är sjuhundra sidors njutning är kanske att överdriva, men det är inte långt ifrån.

Filosofi

Jan Arnald ([email protected])