Låt Bengtzon få semester

Foto: Nu är det hårda bud för Liza Marklunds hjältinna. Hon jobbar i motvind och i privatlivet är det kaos.
BOKRECENSIONER

Maken dumpar henne för en Östermalmsblondin. Tre brandbomber trillar in i nya villan i Djursholm. Tidningen Kvällspressen sackar och måste spara, och Annika Bengtzon får bära omkring sin dator bland webbfolk och indolenta vikarier som spiller örtte och lämnar fruktskal på borden.

Liza Marklunds hjältinna tycks jobba bäst i motvind, underläge och privat kaos. När Sveriges mest respekterade polisutredare och folkkäre expertkommentator i tv: s ”Kriminellt” hittas mördad i hemmet med avskjuten kuk nosar Bengtzon som enda journalist upp att han egentligen är en brutal skummis. Men nyhetschefen tror henne inte. Media har redan utnämnt polisen till martyr och dömt den psykotiska hustrun som sitter inlåst bakom murar och lås.

Livstid är inte lika bra som Marklunds förra, den fylligare och mer fantasifulla Nobels testamente. Den här historien är hafsigare berättad, stilen är så korthugget framåtdriven att man blir stressad. Men inte Annika Bengtzon. Fräsande av automatkaffe jobbar hon sig rakt igenom skilsmässokris, vårdnadstvist och panikångest och triumferar som de svagas enda vän på slutet. En riktig hårding.

Jag hade hellre följt polisinspektören Nina mer, väninna till den mordmisstänkta. Ninas småskrajsna anpassning till poliskollektivet och regelboken, hennes inre dolda agenda och lojalitetskonflikter låter författaren oss bara ana. Varför inte låta duktiga Annika vila ut och skriva mer oförutsägbart om en rädd typ som Nina?