(S)plittring

Publicerad:
Uppdaterad:

Kjell Östberg läser två antologier inifrån en socialdemokrati i kris

1 av 4

Sällan har det rått en sådan enighet om att socialdemokratin präglats av brist på idéer, oförmåga till nytänkande, taktiskt schackrande i stället för politisk handlingskraft. Och samtidigt pågår en diskussion som överträffar det mesta partiet sett sedan splittringen 1917.

Mest kompromisslöst uttrycks kritiken i en bok som hotfullt – eller löftesrikt? – heter Snart går vi utan er. De 21 skribenterna, som finns kring SSU:s tidskrift Tvärdrag, är stundtals skoningslösa. 90-talskrisen lade en våt filt över den politiska debatten. Istället har partiledningen smusslat in nyliberala lösningar i det som kallades den socialdemokratiska modellen: friskolor, individuell lönesättning, det nya pensionssystemet. Politikens reträtt har skapat ökande klyftor. Och var tog diskussionen om makten på arbetsmarknaden vägen? Om vi ändå ens vore reformister, suckar en bidragsgivare. ”Sluta följa Fredrik och bidra till nedmonteringen av välfärdsstaten”.

Krisen är också organisatorisk. Medlemstalen rasar. Vill ledningen över huvud taget ha några medlemmar? Kritiken mot elitisering och isolering är massiv. Partiet har blivit en kampanjapparat för snabba utspel, långt från medlemmarnas insyn och inflytande. Framför allt har partiet förlorat sin karaktär av folkrörelse. Medelklassen tränger ut LO-folket, partiledaren har knappt haft ett vanligt jobb.

Ideologiskt ligger man nära den analys Jenny Andersson utvecklat i När framtiden redan hänt. Under inflytande av Blairs paroll ”new, new, everything is new” har partiet kunnat rensa ut den barlast som obekväma begrepp som jämlikhet och kapitalism inneburit, menar hon.

Visst finns det skillnader bland bidragen. SSU-basen Jytte Gutelands hade lika gärna kunnat vara skriven av strategerna på Sveavägen. Här finns inget av uppfriskande självkritik. Orättvisor, arbetslöshet, bostadsbrist, allt är en produkt av de senaste årens borgerliga regering. Att Sverige haft socialdemokratiska regeringar under 21 av de senaste 26 åren kan ingen ana.

Kanske har hon redan fångats av Den grå vågen. Just så heter en nyutkommen antologi med Katrine Kielos som redaktör. ”Ett gäng sossar ... som allt för många gånger över ett par öl diskuterat socialdemokratins problem” tänker till om en ny socialdemokrati. Samtidigt är boken ett ovanligt tydligt exempel på de värderingar som Jenny Andersson dissekerar. Världen har förändrats. Kapitalismen har blivit global. Det kräver en ny syn på politiken som ”hämtas ur en analys av nuet. Det kan låta grått och trist, men sexigare än så blir det inte”, skriver Kielos. Det stämmer. Trots förhoppningar att ”leverera” sammanhållning, jämlikhet, hållbarhet fortsätter de flesta bidragen på den väg partiet slagit in. I ”Stress, utsortering och livspussel” lyfter Marika Lindgren Åsbrink insiktsfullt fram viktiga sociala problem. Ändå hamnar hon i samma gamla mantra: För att behålla välfärden måste ”vi” arbeta ännu mer – samtidigt som andra ställs utanför. Att solidariskt dela på jobben, med rimliga arbetsförhållanden för alla, verkar inte rymmas i den grå tankevärlden.

Per Sonnerby pläderar för tidigare skolstart; det höjer BNP med 40 miljarder. Och eftersom lärare är skolans viktigaste produktionsfaktor (sic) vill han generöst ge dem möjlighet att öka sina löner genom 50 procent fler undervisningstimmar, extraarbete på loven och 30 elever per klass.

Bevare oss för sociala ingenjörer i nyliberal tappning.

Men vad vill då de som (kanske) går snart ... ? Med Ernst Wigforss i ryggen pläderar redaktörerna för välfärdsstaten som hävstång för att närma sig socialismen. De stegvisa reformerna påverkar inte bara livets omedelbara förutsättningar. De förändrar i grunden människors förväntningar på samhället och, med Göran Greider, de förmår slunga en hel befolkning framåt.

Det är lätt att följa argumentationen fram till 70-talet. De sociala reformer som under socialdemokratisk ledning genomfördes då tillhör de mest omfattande någonsin, någonstans, och ledde fram till att reformismens gränser prövades, bland annat genom löntagarfonderna. Men systemförändringen uteblev. Vad talar för en annan utgång nu?

Socialdemokratin har under efterkrigstiden haft två allierade. Dels kapitalismen, som gav sitt bidrag till den fordistiska välfärdsstaten. Dels de sociala rörelserna som, ibland med, ibland i strid mot partiet drivit på mot en mer radikal politik. Betydelsen av 70-talets vilda strejker eller nya kvinnorörelse går inte att överskatta.

I dag strävar kapitalet knappast efter någon välfärdsstat. Och många rörelser verkar stillnat. Men höjer man blicken finns en uppsjö av idéer och erfarenheter samlade av de alternativa rörelser som globalt vuxit fram ur en kritik av nyliberalism, avregleringar, nedskärningar – inte sällan genomförda med socialdemokratiskt stöd. Antikapitalismen går som ett spöke genom Europa. Är det kanske de som söker sina allierade där, som i dag är verklighetssynens ungdom, och inte de som allt för många gånger snackat över ett glas öl? Ibland är det minst onda ett alltför dåligt alternativ. Är det då det är dags att bryta upp?

Kjell Östberg

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.