Kadefors skriver för alla

Sara Kadefors (född 1965) drar igång läsarens fantasi.

avÅsa Linderborg

BOKRECENSIONER

Den som läst Sara Kadefors Fågelbovägen 32 känner ett akut behov att diskutera boken med andra. Det som först verkar vara en lättsam radhusroman är i själva verket en hisnande rysare om den hårfina skillnaden mellan att hjälpa och utnyttja någon. Författarens enastående människokännedom tvingar läsaren att vända ut och in på sig själv i samma takt som hon vänder blad.

Kadefors fortsätter utforska medelklassen i Borta bäst. Berättarjaget heter Sylvia, en medelålders kvinna som på grund av sin statuskonsumtion förlorat både familjen och jobbet. Hon har enbart den fina bilen kvar och i den lever hon sitt liv, med några avstickare som gratisätare på Ikea, tills bilen en dag går sönder och hon av lika delar slump och fräckhet blir inneboende hos prostituerade och pundare. Så tvingar omständigheterna henne att omvärdera både sig själv och sin omgivning, men det är när hon ges en andra chans i livet som de nya erfarenheterna ställs på sin spets.

Jämfört med Fågelbovägen 32 ligger Borta bäst farligt nära farsen, men Kadefors räddas av sitt osvikliga intresse för människor. Hon stannar inte vid att försöka förstå enskilda individer, hon ser dem genom ett klassraster och, för att tala med Karl Marx, frilägger henne ”som samhälleligt vara”. Om Fågelbovägens Karin var representant för den förment vidsynta medelklass som går runt med ett ömmande socialt samvete – åtminstone för folk från andra länder – är Sylvia ett exempel på den medelklass som helt saknar empati för andra. Det enda som gills är hur man möblerar sitt hem, inte hur man inreder sin själ eller bygger ett samhälle där alla får plats.

Därmed inrangerar sig Borta bäst i den litteraturflod som kritiserar den förytligande medelklassens konsumtionsbegär, men även om det är dags att ta kritiken ett steg längre, gör Kadefors det bättre än många. Kanske för att hon är humanist och i lagom dos humorist, och attackerar problemet utan sedvanlig aggression. Slutet är helt öppet och drar igång läsarens fantasi, där endast de egna fördomarna sätter gränser: Hur och tillsammans med vem har man störst chans till ett meningsfullt liv?

Frågan kommer att diskuteras av alla Kadefors läsare, och de kan bli många, eftersom språket inte exkluderar någon.

Texten rinner som en sådan där frisk och enkel caipirinha som Sylvia en gång kunde blanda till på sin altan. Slurp! säger det, och man tittar sig girigt om efter en till.