Stigfinnaren

Malin Krutmeijer ser en författare upptagen av sig själv i boken om folket på Lilla Essingen

Foto: TT
Lilla Essingen, ö och stadsdel i Stockholm med cirka 5 000 invånare.
BOKRECENSIONER

En gång när jag var kanske 15 och min mamma ungefär 40 år fick vi oss en avhyvling från en sliten, något överförfriskad man i kön i mataffären. Om jag minns rätt startade harangen med att vi helt enkelt var för långa och pratade för mycket – vi tornade väl upp oss på ett provocerande och okvinnligt sätt. Det kan ha varit så att mamma tillråga på allt uttryckte missnöje med porrblaskorna som på den gamla onda tiden gärna stod uppfläkta i ett ställ vid kassan.

Efter en stunds orerande anlade mannen plötsligt ett mindre ilsket och mer docerande tonfall. Här talade nu sanningens stränga men nödvändiga röst. ”Jag är hård men rättvis!” var det sista han sa innan våra vägar skiljdes.

Jag kommer att tänka på den där mannen när jag läser Stig Larssons bok Folk på ön, för Larsson tar sig lite av samma på en gång underdoggiga och uppblåsta tolkningsföreträde. Okej, jag kanske är lite av ett fyllo men mina digra erfarenheter av högt och lågt har givit mig vishet och jag är inte rädd för att vara ärlig.

Det är en klassisk social roll som kan vara alltifrån intressant, värdig och helskön till extremt påfrestande och förljugen. Stig Larsson gillar att inta den när han beskriver folk på ön.

Ön är Lilla Essingen där han bott i många år. I boken tecknar han porträtt av människor där. Vissa känner han väl, andra tar han kontakt med och intervjuar för boken.

Först tycker jag att boken är helt absurd: den är full av underdåniga hyllningar. Han har känt en direkt sympati redan från första mötet, han anar ett tilltalande djup och så vidare. Han beundrar småföretagarnas entreprenörsanda. Hans kollegor i bostadsrättsföreningens styrelse är underbara människor, typiska för den övre medelklassen som – detta upprepar han som en annan Annie Lööf – ”varit på rätt plats vid rätt tidpunkt” och ”känt en lust till att göra ett framgångsrikt arbete” och dessutom tyckt att det var kul. 

Mer nyanserad blir han när han pratar om och med sina närmare vänner från krogen Rosa drömmar. Då blir det i stället ”stories”, anekdoter från livets hårda skola men också lite relationellt trassligare.

Mellan raderna, och i slutet av boken explicit i en längre sammanhängande text om samhällsutvecklingen, upprepar han saker han skrivit och sagt många gånger i många år nu. Kvinnors värde mäts i deras kyskhet. Män gillar unga tjejer och det ”bär emot att sänka sina preferenser” i takt med stigande ålder och minskande social status. Män förminskas och stympas i långa relationer med kvinnor, se bara på alla metrosexuella killar på stan i Stockholm. En hård socialisering är av största vikt, gärna med aga i skolan. Och lite mer originellt: islamism och jihadism kan förklaras med att muslimska män i mötet med västvärlden plötsligt har insett att deras kvinnor både kan lämna dem och åtrå andra män. Det är ju bara allmänt blajande. Identitetspolitik är ett jävla skit också förstås – den antirasistiska gruppen Black coffee är till exempel bara ett sätt för måttligt begåvade att få en position och ”tjäna pengar på sin hudfärg”.

Det intressanta är att vad som utkristalliserar sig ur både Lilla Essingen-delen och den avslutande essän i boken är just ett frenetiskt hävdande av en särskild identitet. Så låt mig försöka dekonstruera den en smula.

Förutom att han rent allmänt är en livserfaren sanningssägare är det jätteviktigt för Stig Larsson, liksom för många innerstadsboende stockholmare i kultursvängen, att desperat avgränsa sig mot nyinflyttad medelklass. De är kallpratande rikisar, och såna är då inte han och hans Lilla Essingenpolare oavsett klasstillhörighet! De är äkta människor som ägnar sig åt varmt, meningsskapande småprat och inte gör sig till.

Att vara man är också helt centralt. Det innebär att Larsson visst kan visa viss tolerans mot transvestiten Stephanie som han intervjuar, men han måste verkligen understryka att han inte begriper den grejen. Det innebär vidare att ta andra mäns sida i konflikter med kvinnor, en rädsla för att feminiseras i förhållanden och en massa annat som ni säkert redan vet om Stig Larsson, särskilt om ni läst intervjuer med honom där han varit frispråkig kring sin dassiga kvinnosyn och hur han har praktiserat den. Han hävdar också en identitet som arbetarson och gammaldags ”gråsosse”. Det senare är något av det mest hedervärda man kan vara i dessa dagar då folkhemmet transformerats från en ideologisk figur till att betraktas som ett svunnet, verkligt paradis. Den folkhemske gråsossen är behjärtansvärd och utrotningshotad, och man kan i dag rentav tillskriva honom konservativa drag som passar Larsson perfekt. 

Hela boken genomsyras av detta identitetsbyggande och bevakande av gränser och fasta värden. Jag hör i den här boken ett författarjag som är väldigt upptaget med att upprätthålla sig självt. Och som genom snälla porträtt vädjar till sina grannar i kvarteret att de ska fortsätta gilla honom.

FAKTA

Bok

» Folk på ön

Stig Larsson

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM