Kärleken ska hela och laga

BOKRECENSIONER

Kristofer Folkhammar om Jessika Berglunds nya bok: Simtag

Foto: Jessika Berglund debuterar med ”Simtag”.

När jag börjar läsa Simtag lyser den varma förmiddagssolen in genom mitt öppna köksfönster. I romanen är det också sommar. En kvinna betraktar en annan kvinna som badar. När jag läst fram till sidan 68 har det börjat blåsa ute och jag får stänga fönstret. I boken: Årstidsväxling. Höst. Kyla. ”Inne är det också kallt, invärtes.”

Huvudpersonen Annelie lever ensam i ett hus på landet. Ett stilla liv som ger utrymme för ständig eftertanke. Hon tycks se den omgivande naturen och sitt känsloliv som tätt korresponderande – väder, vind och stigar blir hela tiden till bilder av mänskliga känslotillstånd. Om något föregår något annat är oklart, Annelie är liksom ett med sina skogar och sjöar.

Förmodligen är det på grund av den lesbiska tematiken som jag kommer att tänka på romanen som en kärv prosasläkting till Eva-Stina Byggmästars diktsamling Älvdrottningen från 2006. I Byggmästars värld utgör blommorna och vegetationen fond för en gränslöst blossande romantik där erotik och lek sprudlar i en intensiv bekymmerslöshet, bortom naturmetaforernas tvingande tradition. I Simtag är begäret svårt. Annelie finner sig förälskad i sin bästa vän Cecilia. Hennes lustfyllda, ätande blick på Cecilia är passionerad och häftig att följa, men avbryts av ett tyglande ”vill inte, får inte”. Annelie grubblar, blir förvirrad och drar sig undan. Sluter sig i naturmetaforerna.

Det handlar inte om någon klassisk komma ut-berättelse. Små markörer hintar om att Annelie är ute ur garderoben redan innan hon förälskar sig i Cecilia. Det är inte det som gör ont. Nej, det som dominerar Annelies berättelse är en mer ospecifik plåga. Någon sorts livskris, där hon och väninnorna funderar ”vad vill vi egentligen? Vad skulle vi hellre?”. Annelie beklagar ”allt det jag släpar på” – men vad? Vilka val i livet är det som Annelie ångrar? I denna otydlighet får jag bitvis problem. Det är inte alltid som jag förstår mörkret i den här berättelsen.

Styrkan finns i de passager där kärlekshistorien är lika glasklar som den knappa, lyriska prosan. Jag gillar när boken helt skamlöst ger sig hän åt föreställningen om den romantiska kärlekens allena saliggörande. Cecilia är det kitt som ska fylla och laga Annelies hela varande. Total symbios. När vi två blir en. Allt det. Förljuget och fantastiskt som en berättelse om kärlek.

Allra bäst är det när det är på gränsen till för mycket. Som precis i slutet när hårstrån från Cecilia hamnat i syltkoket: ”Hela vintern kommer jag att hitta strån i min gröt på morgnarna och då är det hennes hösthår.”

Kristofer Folkhammar