Kukhuvuden

BOKRECENSIONER

Nils Schwartz läser om unga män

Det har gått nio år sedan den ungfeministiska antologin Fittstim skakade Sverige. Det anklagade könet har sålunda haft gott om tid att samla ihop sig till en svarsattack med den självsäljande titeln Pittstim.

Fast någon motbok bidde det inte, snarare en petition med femton underskrifter. Om Fittstim var en krigsförklaring, så är Pittstim en nådeansökan. Här ber femton unga män mellan 23 och 32 år om absolution för sina ungdomsförsyndelser och lovar att aldrig mera säga hora, slå någon på käften eller rygga tillbaka för en bög. Den bild de tecknar av det uppväxande manliga släktet i Sverige är skrämmande. Såsom tillhörig deras föräldrageneration kan jag inte förstå hur vi som ville så väl och tänkte så rätt har kunnat fostra en så vedervärdig generation av vrålande machosvin, långt råare än vi någonsin var. En ung man i dagens Sverige tycks, om man får tro antologin, bara ha fyra saker i huvudet – kuken, misogynin, knytnäven och homofobin. Man får vara tacksam för att åtminstone dessa femton har kommit till frälsning och kan vittna om det pittmönstrande djävlanäste där dagens unga män formar sin världsbild.

Synd bara att de flesta skriver som om de vore programmerade efter samma skrivmanual. De har bara nått ett tuppfjät från den grabbjargong de säger sig vilja göra upp med.

Några undantag finns dock. Andrev Bergström har gjort ett stilistiskt väl genomarbetat runkrekviem. Max Landergård har gjort en formmässigt väl genomförd betraktelse av livet med en alkoholiserad far. Baris Kayhan har gjort en väl genomlyssnad kortpjäs av typiskt grabbgnabb. Och Farao Groth har gjort en vällustig genomgång av fördelarna med att vara manlig fjolla. Men den som har en pitt har ju som regel också ett huvud till, beläget en armslängd högre upp. Om Fittstim ville visa att en kvinnlig identitet omfattar mer än bara underlivet, tycks Pittstim vilja förlägga den manliga identiteten just dit och bara dit.

Sådant som intellekt, bildning, sensibilitet, empati, omvärldsengagemang tycks för dessa unga män vara helt jungfruliga territorier, vilka de känner sig för blyga att beträda. Alltför entonigt klingar det lilla klockspelet i denna annars så sympatiska antologi.

Nils Schwartz