Utklassade

avGöran Greider

Göran Greider om arbetarkollektivets förvandling från magiskt till maktlöst

klasskamp – uppifrånFilmen ”Äta sova dö” Guldbaggeprisades för sin hudlösa skildring av arbetarklassen. Klasskamp uppifrån är lättare att bedriva än underifrån, skriver Göran Greider.
Karl Marx (1818-1883 och Friedrich Engels (1820-1895)

Marx och Engels konstaterade 1848 i Det kommunistiska manifestet att bourgeoisin ryckt helgonglorian av alla mellanmänskliga relationer och ersatt det med ett iskallt ”kontant betalning”. Världen avförtrollades men skulle på nytt beslöjas och göras obegriplig i vår dyrkan av marknadssamhället och inte bara det: Den ­arbetarklass som stampades fram ur ­industrikapitalismen lyckades mot alla odds ge sig själv en magisk aura. Socialister och kommunister, fackliga ledare och radikala intellektuella skapade en heroiserande bild av arbetarklassen, på fanor och fresker, i sånger, tal, stridsskrifter. Oftast hade den maskulina förtecken men inte alltid och den gav en inre och yttre styrka åt alla de som uppfattade sig själva som del av en stor och tidvis dominerande arbetarklass.

När arbetarna på SKF i Katrineholm i början av 50-talet tillfrågades om vilken klass de tillhörde var svaret självklart ­arbetarklass och även tjänstemännen på samma arbetsplats deklarerade prompt att de var arbetare; de ville inte känna sig utanför.

Sedan många år framställs det som enbart ett problem att någon väljer att stanna i ett arbetaryrke, trots att samhället rasar ihop på några få timmar om renhållningsarbetare, chaufförer eller vårdpersonal går i strejk. Idealet nu är att lämna arbetarklassen och därefter aldrig se sig om i vrede. Ja, ett av de stora ämnena i progressiv samhällsdebatt borde gälla just klasstolthet. Vad händer när all magisk aura är borta och få löntagare tillåts känna sig stolta över det hen gör och uträttar?

Mytbilden av arbetarklassen blev så stark under förra seklet att den i dag ­används som bevis för att ingen arbetarklass längre existerar. Ändå är det ju nu som en allt renare kapitalism reser sig ur spillrorna av välfärdsstaten. Den ­rumänsk-ungerske före detta liberale dissidenten men numera marxistiske filosofen Gaspar Miklos Tamas fångar i en essä i tidskriften Fronesis nummer om klass (nr 40–41) ett dilemma: Klassmobiliseringen byggde en gång på en romantisk bild av proletariatet som skulle segra i historien och upprätta ett nytt samhälle. Men Marx dröm var att alla klasser skulle upplösas! Och det är nu som människorna nedsänks i den iskalla beräkningens vatten – samtidigt som klassmobiliseringen tycks mer avlägsen än någonsin.

Mycket i Fronesis lodar i det teoretiska och en rad samtida klassanalytiker passerar revy: Erik Ohlin Wright, Rosemary Crompton, Irene Molina och den Guy Standing som sysslar med begreppet prekariatet. Det viktigaste tema som bryter fram under läsningen är emellertid insikten att klass är något som måste skapas och att klasstrider är något som oavbrutet pågår.

Den stora frågan är inte om sociologer exakt kan slå fast var gränserna mellan klasserna går, hävdar Loic Wacquant. Nej, projektet måste vara att agera fram klasskänslor och klassmedvetande, tala fram de underordnade klasserna och göra politik av det. Numera är själva språket korrumperat: det talas om de fattiga och de i utanförskap, som om de vore ett särskilt folkslag. Så blir det i ett samhälle där generell välfärd ersatts av selektiv, fördelningspolitiken försvagats ochmassarbetslöshet råder: Den dynamiska klassfråga som gör de översta skyldiga till fattigdomen reduceras till att handla om en maktlös underklass som kan föraktas eller exploateras. Men varken Rädda Barnen eller Janne Josefsson förstår sig på några klasstrukturer.

Det var klasskamp när tyska högre tjänstemän i början av förra seklet organiserade sig i och skaffade sig ett självmedvetande, liksom när den franska funktionärsklassen gjorde det under 30-talet. Dessa tjänstemän hade hjälp av staten, lärocentren och stora företag och definierade sig mot en fruktad arbetarrörelse. Klass gjordes. Uppifrån. Och görs, i dag. Per-Anders Svärd citerar miljardären Warren Buffet som säger att ”visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass som vinner”. Erik Bengtsson redogör för den klasskamp uppifrån som förts av amerikanska arbetsgivare som alltmer samordnat försvårat facklig organisering. Klasskamp uppifrån är en realitet, vare sig den dirigeras från Timbros lokaler på Kungsgatan 60 i Stockholm eller från republikanska Super-PAC:s.

Underifrån är det svårare och ensammare att bedriva klasskamp. Nike Markelius, medlem i punkgruppen Tant Strul, utförsäkras och faller ner i arbetsförmedlingens källarschakt. När hon i Dagens Nyheter (21 jan) berättar om det kompakta tigandet från en grupp arbetslösa som snart ska förpassas till Fas 3 så skildrar hon klasstrider. Varje avtalsrörelse är en strid mellan kapital och arbete. Klasstrider förnams i luften när jag nyligen på LO:s presskonferens pratade med en förbannad fackklubbsordförande på ett Caremadrivet äldreboende som tyckte att kommunalarnas ilskna synpunkter på vinster i välfärden aldrig släpptes fram i fackets utredningar. Och poängen är att striderna alltid är långt viktigare än statistiken.

Fronesis redaktion gör ändå ett tappert försök att i offentliga siffror spåra dagens svenska klassamhälle, även om det försvårats på grund av att den borgerliga regeringen slopat förmögenhetsstatistiken (= klasskamp uppifrån). Intressant i den studien är dock att även tjänstemännen upplever att deras makt över sitt eget arbete minskat över årtiondena. De har således fått mindre frihet i arbetslivet fastän de i politiken ännu tilltalas som de fria borgare de tror att de är på fritiden.

På ett ställe i numret liknas klassformering vid det långvariga mänskliga arbete som krävdes för att urskilja stjärnbilder i gyttret på natthimlen. Ingen dum liknelse.

I själva verket leder hela detta viktiga Fronesis-nummer fram till den avgörande praktiska frågan: Exakt hur ska klassmedvetande skapas i ett samhälle där ojämlikheten ökar och samtidigt individualismen predikas? Hur ska de objektiva villkorens gytter formas till gemensamma föreställningar? Hur formera den breda arbetarklass som bestå

r av såväl lägre tjänstemän, LO-medlemmar samt de som lever i direkt marginalisering? Där väntar den farliga majoriteten.

Jag föreslår att Fronesis i nästa nummer går rakt in i frågan Vad bör göras?