När Finland byggt muren

Pia Bergström: ”Smekmånader” är absorberande men väl vag

Foto: Erik Sjöström
Mikael Berglund, f 1977, debuterade 2015 med den hyllade romanen ”Ett ­föremåls berättelse om obesvar”.
BOKRECENSIONER

RECENSION. I en nära framtid är Östersjön en vallgrav och Finland har byggt en hög mur längs kusten med beväpnade vakter. Bestyckade drönare ­patrullerar luftrummet och dödar ­effektivt flyktingar som försöker fly över havet. Vissa desperata försöker ändå.

I Mikael Berglunds andra roman Smekmånader har nygifta paret Maija och Viktor skickats ut till en liten ö i Bottenviken som ett slags vakter. Det är i alla fall vad de själva tror, och läsaren, även om alltihop – deras uppdrag, tiden, samhällsskicket, världsläget – förblir vagt och mysko genom hela romanen. Stämningen i Smekmånader liknar den i Jerker Virdborgs Svart krabba, där sold­aterna i ett vintrigt svenskt kustlandskap inte vet vad de försvarar eller bekämpar. Inte ens om de kan lita på varann.

Isolerade på den blåsiga karga ön står Maija och Viktor som känt varann sen tonåren plötsligt nakna inför varann, sin hunger, sin lust, sin vuxna olikhet och individualitet. Det basalt mänskliga hos dem prövas, särskilt när en liten båt med en hel flyktingfamilj som undgått drönarna blåser iland på ön efter en höststorm, vilket direkt hotar parets överlevnad. ­Deras matlager är ytterst begränsat och anger de inte flyktingarna blir de hämtade och fängslade, och betraktade som förrädare.

Det är inte direkt skoj att läsa den avskalade berättelsen, men absorberande, och spännande, också irriterande på grund av knappheten på information. Frågorna hopas inför allt oigenkännligt, inför detta obegripliga kärleksförhållande, inför Maijas nyckfulla och samvetslösa beteende, inför de ansiktslösa ­myndigheternas och det antydda systemets effektiva läskighet.

Vad är förresten samvete och medmänskligt ansvar i ett helt annat system än vårt? Jag antar att det är den frågan Mikael Berglund vill att vi ska begrunda.

Hans första roman, som jag tyckte mycket om, Ett föremåls berättelse om obesvar (2015) följer en ensamhetssökande, kringvandrande kvinna i 1600-talets lappmark. Hon klarar allt som har med den rena överlevnaden att göra, kylan, snön, föder barn helt själv, varg och björn, men med anpassning till andra människor är det värre. Den historien har också ett gåtfullt sug men är i sin ödessträckning mer avrundad, hel.

Smekmånader har alltför många hål och vaga mystifikationer, tycker jag. För att historien ska kunna ­läsas både som aktuell samhällskritik (flyktingfrågan) och existentiell saga har Berglund avstått från att konkretisera och politisera det system, den ”normalitet” Maija och Viktor lever mitt i – och kanske därför inte själva ser – men som läsare ser jag det inte heller.

ARTIKELN HANDLAR OM