Kroggäster hos verkligheten

Claes Wahlin läser en ordlekande debutroman

Foto: Viktor Gårdsäter
Andreas T Olsson, skådespelare och dramatiker, debuterar med romanen ”Sista gästen”.
BOKRECENSIONER

Nostalgin kan som konstnärligt uttryck ta sig olika uttryck. För Stockholms vidkommande är tavlor som de av Lennart Jirlow ett gott exempel. Romantiska, glada interiörer av gemensamma stadsrum, framför allt restauranger. Målningarna visar aldrig hur det var, utan hur vi skulle ha önskat att det en gång var. De är retroaktiva fantasier.

Thomas Rapp, huvudpersonen i skådespelaren och dramatikern Andreas T Olssons debutroman Sista gästen, älskar Jirlow, trots att han är medveten om motivens fiktiva status. Han har ju en gång läst litteraturvetenskap, ­eller, ja, det finns en nivå i konstruktionen som jag inte ska ­avslöja. Hur som helst, Thomas Rapp arbetar som servitör på KB, Konstnärsbaren på Smålands­gatan i Stockholms city. Han är både nöjd och missnöjd.

Missnöjd, eftersom restaurangkulturen inte längre är vad den har varit. Han saknar det slags gäster som skapar en restaurangs själ, sådana som sprider värme och atmosfär kring sig. Sådana som Sara och Henrik, som plötsligt en dag träder in. Ett par i fyrtioårsåldern som häpnadsväckande nog inte blott är artiga, dessutom har de inte bråttom.


Thomas Rapp blir snart en nöjd kypare. Sara och Henrik är strax stamgäster, de kan sin mat, de samtalar med varandra och de sprider det slags jirlowska gemyt som Rapp saknat. Men säg den lycka som varar. Sara och Henrik är inte de mönstergäster som Thomas Rapp i förstone läste in i dem. Han minns också vartefter sitt havererade förhållande med Ellen, något som kastar ljus över denne kypare och de projekterade minnen han skriver in hos Sara och Henrik. Så går det som det går. Verkligheten överträffar, tyvärr, fantasin. Både på KB och så som den en gång gjorde med Ellen.

Andreas T Olsson har haft framgång på Dramaten med sin monolog Sufflören, som har det gemensamt med Sista gästen att huvudpersonen är en som varken ska synas eller höras. Såväl en kypare som en sufflör ska utföra sina plikter utan att märkas, lite som en fattigmansvariant på Wallenbergfamiljens valspråk esse non videri – att verka utan att synas.


Debutromanen är elegant, om än inte av det tyngre slaget. Lusten till ordlekar kunde har fått lite stramare tyglar, även om romanens berättare en gång har läst litteraturvetenskap och med blandade känslor minns Georges Perec eller Raymond Queneau. Att verka utan att synas är väl också en devis för den gode författaren.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Dramaten