Inifrån kamrat Hoxhas skräckvälde

Per Kadhammar har skrivit ett ingående reportage om det kommunistiska Albanien

Foto: SOFIA RUNARSDOTTER
Peter Kadhammar är reporter och kolumnist på Aftonbladet.
BOKRECENSIONER

Det går knappast att anklaga Peter Kadhammar för publikfrieri. Frågan är snarare om det kommer att släppas en svensk bok med ett mer apart ämne i år än denna ingående skildring av den albanska nomenklaturans inbördes relationer.

Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur består av intervjuer med människor som bodde eller arbetade i Kvarteret i Tirana, den stängda stadsdel där den inre kretsen albanska kommunister med Enver Hoxha i spetsen levde avskilt från folket.

Med undantag av korta och kapitelinledande stycken av författaren och under rubriker som ”Slumpens skördar” eller ”De fördömda” innehåller boken redigerade intervjusvar från barn, städare, livvakter, ministrar, och så vidare. Inga porträtt, inga faktarutor att hålla i handen.

Låter det tråkigt? Det är det inte. Även om författaren och förlaget gör det onödigt snårigt genom att varken bjuda på en karta över Albanien eller en kort historisk översikt – nödvändigt i ett verk om ett land så många vet alldeles för lite om.


Upprinnelsen till boken är ett slumpartat möte med Hoxhas änka Nexhmije, tillika diktatorns närmsta förtrogna, som Kadhammar är med om 1991, strax efter att diktaturen till slut fallit utan större blodsspillan. Berättelserna tar sin början i tiden före utrensningarna, när framtiden fortfarande hade rosiga kinder.

Långsamt avtäcks en isande polisstat där lejonparten av folket svalt och levde under medeltida förhållanden, alltmedan det jämlikhetsivrande ledarskiktet levde i ständig skräck för att förlora kamrat Envers kärlek. Däremellan är ledan total, det kommunistiska Albanien tycks ha saknat alla former av glädje.

Visst nämns här försonliga inslag, som att Albanien under Hoxha gick från 1 till 30 procents läskunnighet, eller att ingen fick tjäna mer än tre gånger än arbetares lön. Varför så goda föresatser också i Albanien snart störtades i gruset och maldes ner av våld, förtryck och kadaverkontroll av individen lämnas läsaren där­emot ensam att fundera på.


Men det finns gott om ögonbrynshöjande berättelser. Av många märkliga kommunistiska diktaturer var Albanien förmodligen den mest egensinniga. Här parades den marxist-leninistiska paranojan med klansamhällets stränga syn på blodsband – och en kolerisk uppfattning om sedlighet och dekadens. Besökare med långt hår tvångsklipptes vid gränsen, mustascher och polisonger rakades bort (käkpartiet förklarades ”partiets ben” och skulle ej besudlas med behåring). Utnämndes din pappa till en statens fiende? Räkna med att din man begär skilsmässa.


Avfällingarnas familjer skickades i exil till landsbygden där de övervakades konstant och tvangs dela det armod som var folkflertalets lott i det med åren allt mer isolerade landet. Avfällingarna själva burades in eller dödades för partiets och marxist-leninismens heder. Det är svårt att inte tänka på salafister och IS-krigare – vissa av intervjupersonerna visar på samma rättfärdigande av terror och brodermord, samma galna besatthet av den rätta läran.

Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur må vara ett till formen lite svår­intagligt reportage, men som inkörsport till ett tyngre begär efter Albanienskildringar fungerar det oroväckande väl.


Anna Hellgren
Peter Kadhammar är medarbetare på Aftonbladet, därför recenseras boken av Anna Hellgren, kulturredaktör på Expressen.

ARTIKELN HANDLAR OM