Året runt i ett mörkt folkhem

Sven Olov Karlssons noveller är bäst när de handlar om arbetsliv

avLennart Bromander

Publicerad:
Foto: Moa Karlberg
Sven Olov Karlsson skriver fritt runt årets månader i novellsamlingen ”Årsboken”.

Sven Olov Karlssons nya novellsamling ser på omslaget ut precis som det slags almanacka som alla hade förr i tiden, och där det aktuella året är inramat av en lingonkrans. Almanackan är till och med illusoriskt nedfläckad av kaffe. Samlingen heter också Årsboken och innehåller tolv noveller, en för varje månad.

Nu är dock inte novellerna lika suggestivt årstids- eller månadsbundna som i Elsa Beskows Årets saga, mer löst knutna till årets månader som i Peter Tjajkovskijs eller Fanny Mendelssohns poetiskt musikaliska pianosviter i tolv månadssatser. Fast Sven Olov Karlsson förhåller sig betydligt mer folkhemsrealistiskt till sitt kronologiska tema. Och som i de flesta litterära nedslag i folkhemmet överväger inte de ljusare sidorna.

I ”Februari” tecknas en daghemsmiljö i mörkaste svart, fullt av hundbajs i snön på gården, vandalism under natten, isvallar vid grinden och livsfarlig trafik just utanför. Men den så skenbart olämplige mansperson som börjat lämna lilla Disa på morgnarna visar sig ha oväntade förtjänster.

Novellen är lätt fragmentariskt utformad, såsom noveller ofta brukar vara, men samtidigt litet för satirisk – det är ingen hejd på minusorden i beskrivningen av dagismiljön. Och det är något som går igen i flera av månadsnovellerna. 

Sven Olov Karlsson har lätt för att måla upp en samtidskritisk scen, där obehagliga detaljer staplas på varandra, varför kortformen leder till övertydlighet. Som i oktober, där den inkompetenta stadsbon vid kortslutningen i sitt sommartorp konfronteras med landsbygdskompetens. Fast samtidigt är det en rolig bild av den allt djupare klyftan mellan stad och land som präglar Sverige av i dag.

Bäst är Sven Olov Karlsson på blixtbilder ur olika arbetsliv. I Juli, vars undertitel är densamma som för hela boken, berättas om en änka som på ensam hand försöker hålla ihop ett småbruk. Att författaren har lantbrukarbakgrund och verkligen kan den här miljön märks. 

Träffsäker är också den osentimentala novellen om den dödssjuke gamle raggaren som alltid skaffat sig allt genom att aldrig lyssna på någon annan och genom att alltid skrika håll käften när argumenten börjat tryta. Nu vill han in i döden styra årets cruising. 

En fin och litet överraskande arbetsplatsinteriör är September, från en rast bland de kabinanställda på en långflygning. Men det är inte mycket av årstid i den flygkabinen, och kanske hade det varit en fördel om Sven Olov Karlsson likt Elsa Beskow låtit sitt tema starkare prägla novellerna.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM