Stjärna i Putins trollfabrik

Malin Krutmeijer läser Lotta Lundbergs nya roman – som landar i ”dödsallvarlig nihilism”

avMalin Krutmeijer

Foto: Nancy Jess
Lotta Lundberg, författare och journalist.

Vid havet någonstans i Scandland sitter Sara Lander i en nära framtid och ser tillbaka på sitt liv. En gång hade hon tänkt bli den första kvinnan som utexaminerades från försvarets tolkskola. I stället blev hon Berlinkorrespondent för Svenska Tidningen.

Vi följer henne på tolkskolan och i Berlin, där hon rapporterar om ett EU i sönderfall. Kärnstaterna sluter sig samman, Schengen går åt ­pipan, periferierna jäser av uppror och rasism och klimatflyktingar samlas på andra sidan taggtråden.


I öster växer Rysslands visioner om ett starkt och enigt Eurasien. Sverige, Norge och Danmark reagerar med att slå sig ihop under benämningen Scandland, med Finland utanför som buffert mot vargen.

Alltihop retar och oroar Sara, men mest irriterar hon sig på Sverige. Identitetspolitiken genomsyrar ju hela trygghetsknarkstaten! Svenskarna är bortskämda och självgoda i sin kränkthets- och konsensuskultur, skriver hon. Hennes glödande texter tas emot av en robot, redaktören har fått sparken. Hon lämnas ensam i Twitterstormar och hatfloder. Ack, är det konstigt att man längtar bort nån gång? 


Så här långt bär Sara faktiskt vissa likheter med sin skapare, författaren Lotta Lundberg, som bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska Dagbladet. Lundberg retar sig också på kränkthet och trygghetsnarkomani, och hon låter uttryck som ”den perverterade välfärdsstaten” vandra från egna debattexter till sin protagonist Saras mun. 

Men Lundberg skruvar upp sin ­romandystopi. Utan större motstånd hoppar Sara över till rysk, ­Putin-trogen statlig tv. Här finns ­redaktörerna, berömmelsen, de ­röda mattorna och kaviaren.

Den första kvinnan, roman av Lotta Lundberg. (Bokomslag)

Sara blir, precis som sin nästan-namne Zarah Leander hundra år tidigare, stjärna i en kokande förkrigstid. Scenen är sociala medier, sångerna är nyheter om Sverige och Europa som, rätt presenterade, är ding-ding nog för skräckpropaganda. 


Det här är ju ett rätt magnifikt roman­upplägg, som hade kunnat bli både isande roligt och bitande analytiskt. Precis som i sin förra roman Timme noll intresserar sig Lundberg för hur en kvinnas ärelystnad kortsluter den moraliska kompassen, men i Den första kvinnan är det svårt att se stigen bland allt sly. 

Den pretentiösa dialogen är full av banalt politiskt allmängods – ­Putin har makten för att ryssarna vill ha lag och ordning, svenskarna är typ det sovande folket. Prosan tyngs av oinspirerade bilder av vodka­glas som dängs i bordet efter ­supen och ”dekadenta klubbar” enligt formulär 1A. Och är det inte ­bara i dåliga filmer som män lyfter på kvinnors hakor med tummen för att se ner i deras ansikten?


Humorgraden är under fryspunkten, romanen landar i något som liknar en dödsallvarlig nihilism. ”Jag vill ju bara bort från förenklingarna”, ­säger Sara – och kastar sig i armarna på en rysk propagandafabrik? Det saknas onekligen något led för att det ska gå att förstå.

ARTIKELN HANDLAR OM