Läsfest om ’kvinnokamp’ i djurvärlden

”Skönhetens evolution” ställer den föråldrade könssynen på ända

Av: Amelie Björck

Publicerad:
I ändernas värld pågår en knivskarp maktstrid om reproduktionen, förklarar Richard O Prum i ”Skönhetens evolution”.
Foto: Hasse Holmberg
I ändernas värld pågår en knivskarp maktstrid om reproduktionen, förklarar Richard O Prum i ”Skönhetens evolution”.

Evolutionsbiologer har alltsedan Darwins teori om det naturliga urvalet i verket Om arternas uppkomst (1859) haft en förkärlek för att förklara alla möjliga beteenden med grundtesen att djur gör allt de gör för att gynna sin arts fortlevnad. 

Men hur förstå beteendet hos den lilla blåsfiskhane som för en tid sedan blev stjärna i sociala medier, som ägnar sitt liv åt att konstruera fantastiska mönster av sand på havets botten? Varför har en sådan energikrävande kompetens utvecklats evolutionärt?

Och fåglarna. Fåglarna! Paradisfågelns knallturkosa krage och ömtåliga spröt – varför all denna skönhet som gör naturprogrammen till vida mer än blodiga demonstrationer av virila hannars fitness i striden om honan?

Richard O Prum är den underbare evolutionsforskare som jag inser att jag längtat efter hela mitt liv. Han är oförtröttligt nyfiken och så briljant i sina poetiska skildringar av djurs beteenden att det kittlar i magen. Hans Skönhetens evolution är en högläsningsbok av guds nåde.

Prum har sin bakgrund som fågelskådare och började tidigt undra över hur fågelvärldens avancerade mångfald av spektakulära fjäderdräkter och uppvisningar kunnat förfinas evolutionärt under årtusendenas lopp. För att förstå bättre gick han tillbaka till Darwins något mindre lästa uppföljare Om människans ursprung (1871). Där breddar geniet sin syn på evolutionen och skriver:

”Under inflytande av kärlek och svartsjuka har det ena eller andra könet indirekt förvärvat mod, stridslystnad, uthållighet styrka, kroppsstorlek, lysande färger, linjer och fläckar liksom olika typer av vapen eller organ för att framföra vokal eller instrumental musik. En vacker röst eller sköna färger och former har uppskattats, ett val har ägt rum och förutsättningen för detta är de mentala förmågorna.”

Vad Darwin säger är att vi bör rikta blickarna mot ”valet”, ergo mot honornas lust och skönhetssinne om vi fullt ut vill förstå evolutionen. Prum argumenterar vidare, med Darwin i ryggen, att det inte är så enkelt som att exempelvis en tjusig fjäderdräkt ger information om överlevnadsvärdet hos hannen ifråga (och hans ättlingar). Vissa tjusigheter som honornas val premierat evolutionärt kan rentav utgöra en black om foten i vardagslivets födoinsamling och flykt undan rovdjur – och alltså snarare på sikt minska chansen för artens fortlevnad (men ge desto större livskvalitet under vägen). Så kan den evolutionära mekanism som Darwin kallade ”det sexuella urvalet” inte bara komplettera det ”naturliga urvalet”, utan ibland faktiskt motverka det.

I utforskningen av ”skönhetens evolution” leder Prum läsaren in i fåglarnas värld så livligt att jag känner mig som hans forskarassistent, på plats i bushen med kikare i hand. Nu beundrar vi, likt två uppmärksamma hönor, argusfasantuppens komplexa uppvaktning, när han spänner upp sin solfjäder. Varje vingpenna är prydd med en rad gyllene fläckar ”så utsökt och subtilt skuggade, som om en skicklig målare fört penseln för att skapa en förbluffande realistisk illusion av tredimensionellt djup. Det guldbruna i mitten av sfären kontureras nerifrån av ett mörkt, kajalliknande fält som ger intryck av en skugga som kastas. Eftersom fläckarna blir större ju längre bort de är från hönans öga skapar de en perspektivisk illusion av att vara lika stora ur hennes synvinkel.”

Vad Prum gör med sin bok är att på ett tillgängligt sätt försöka bidra till en omvärdering av evolutionsbiologin

Det krävs en välutvecklad konstkritiker till höna för att bedöma all denna prakt. Däremot har det passat bra i en patriarkal vetenskapsdiskurs grundlagd i det sena 1800-talet att se honan som passiv i sammanhanget. 

Vad Prum gör med sin bok är att på ett tillgängligt sätt försöka bidra till en omvärdering av evolutionsbiologin. Han vill överbrygga klyftan till genusvetenskapen. Biologiska argument har ju så ofta kommit att användas som slagträn för en föråldrad könssyn som vill förstå honor/kvinnor som naturligt passiva objekt för hanars/mäns dominans.

Prum är varken ensam eller först med sin nyläsning av Darwin, han har många feministiska fränder – jag tänker på forskare som Patricia Gowaty, Erika Milam, Donna Haraway och andra. Kanske kunde han ha lyft fram deras pågående arbete mer. Vad han i gengäld gör med den äran är att smula sönder den reduktiva konservatism som ännu i stort präglar fältet, med hjälp av argument från detaljerade studier också av honors beteenden i parningsleken. 

I detta sammanhang blir bokens tankar om ”könskonflikt” i naturen särskilt intressanta. I ett makalöst kapitel om ”andsex” förklarar Prum att det hos vissa djurarter (precis som i människovärlden) pågår en maktstrid kring reproduktionen. Bland änder är kriget särskilt skarpt. Vem har inte sett ett gäng gräsandshannar med grönblanka hjässor förfölja en hona som paddlar på för att komma undan. Prum slår fast att det vi bevittnar är en våldtäktskultur, där unghannar tenderar att göra våld på den fridsamma parbildningen och ge sig på ovilliga och honor i hopp om att slå en kil i hennes makt att välja och därmed styra evolutionen.

Enligt forskning på myskänder har honorna utvecklat vaginor som spiralvrider sig medurs för att försvåra inträngandet av hannens moturs vridna penis

Det lite hoppfulla med Prums skildring är hans fokus på fiffiga honliga strategier för att undvika dylik påtvingad parning: en ”kvinnokamp” i djurens värld! Andhonorna inte bara flyr undan sina förföljare, evolutionen har också verkat till deras fördel. Enligt forskning på myskänder har honorna utvecklat vaginor som spiralvrider sig medurs för att försvåra inträngandet av hannens moturs vridna penis. För att kopulationen ska fungera krävs att honan välkomnar med ”kopiösa mängder mysk”, annars når penisen inte ända in i livmodern.

Vilken kvinna skulle inte önska en motsvarande låsmekanism när våldtäkt hotar. Människokvinnor får istället lita till andra kampformer mot våldtäkt, barnäktenskap etcetera.

I ett slutkapitel om människor skisserar Prum bilden av en mänsklig evolution där det sexuella urvalet premierat mjukare drag hos mannen, med mindre testosteron och muskelmassa än hos tidigare människoapor – och därmed med större kvinnligt självbestämmande. Han iakttar dock hur kulturella mekanismer i modern tid motverkat denna utveckling:

”Ideologierna om manlig makt, sexuell dominans och social hierarki – alltså patriarkatet – utvecklades för att återupprätta manlig kontroll över befruktning, fortplantning och omhändertagandet av barnen som motåtgärder mot det evolutionära stärkandet av kvinnors sexuella autonomi. Resultatet är en ny kapprustning i könskonflikten med hjälp av kulturella mekanismer.”

Patriarkatet skevar den mänskliga evolutionen, som i sin biologiska grund är mer riktad mot jämbördighet och samarbete mellan könen. Att hävda att mäns dominans över kvinnor i dagens värld är ”naturlig” ur evolutionärt perspektiv är med andra ord ovetenskapligt. Snarare kan feminismen hoppas återställa en mer naturlig ordning.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.