Hemmingssons nya är en tröst i isoleringen

Ångest, kärlek och nattsvart dråplighet

Av: Loretto Villalobos

Publicerad:
Uppdaterad:
Nina Hemmingsson.
Foto: Kaunitz-Olsson
Nina Hemmingsson.

Man behöver inte vara en stor kännare av Nina Hemmingssons samlade verk för att känna igen och känna med hennes teckningar. Skildringarna av ångest, ensamhet och kärlek som följt med sen debuten med Jag är din flickvän nu från 2006 präglas av en nattsvart dråplighet som blivit ett hemmingssonskt kännemärke. 

Ja, Hemmingsson som adjektiv. Det beskriver naivistiskt tecknade hålögda kvinnogestalter som älskar, saknar och agerar i sprickorna som obönhörligt uppstår i den konventionella mellanmänskliga kommunikationen.

I nya Vad glad du är som får titta på mig bjuds vi på en samling teckningar ur Hemmingssons skissböcker. Borta sedan länge är serieformatets traditionella berättarstil som levererar direkta punchlines i enrutingar eller linjära narrativ i de längre stripparna. 


Här får vi i stället lösryckta bilder i blandade medier som blyerts, tusch och krita oftast åtföljda av en eller ett par meningar text, ett formgrepp som använts redan i två tidigare samlingar, På a svarar jag hejdå och Livet ditt as

I ett av de inledande alstren till exempel, ser vi en kvinna med svart hår och rosiga kinder i vad som ser ut som en fångdräkt som rider på ett djur – kanske en katt eller en hund – ritad i barnsliga konturer med rosa krita. Texten sägen ”Acceptera mig och mitt djur och ditt liv blir underbart”. 

Ansiktsuttrycket ser förnöjt ut, med armarna över huvudet som när ett barn låtsas att hon dansar balett. I en annan bild ligger en kvinna naken, endast munnen är röd som av utkletat läppstift; perspektivet är som att hon ser sig i en spegel bakom hennes huvud. Hon frågar ”Säg, vill du dricka kaffe med mig?”  


Detta tilltal av ett ospecificerat du – som lika mycket som en andra part skulle kunna vara ”jag” – är återkommande genom hela ­boken. Jaget i sin tur är krävande, tidvis grandiost självförhärligande på gränsen till narcissistisk, och samtidigt klängig och självutplånande. Det kan låta som en motsägelse, men ingen är så självupptagen som den som gör sig sårbar för någon annan. Det vet jag av egen erfarenhet. 


Det är inte heller för intet som jag noterar när jag först bläddrar att jag känner igen många av teckningarna från Hemmingssons Instagram där de fortlöpande publicerats som skisser i hennes Moleskine-block. 

De blir som ett avbräck från de sociala mediernas vita rena fräscha estetik med sina fingersuddade blyertsstreck och oljepastellkladd som samtidigt spelar på influencervärldens villkor. Titta på mig, var glad, som är de imperativ titeln anger. Det är en dissonans som uppstår mellan vår tids ryck upp dig-mentalitet och det infantila uppror som det väcker.  


Andra teman som berörs är djur och natur, ibland som träd med intrikata gren- och rotsystem eller som fyrfotingar, rävar och hjortar. Andra gånger är det människokroppen som hamnar i en sorts metamorfos med det djuriska: en kvinna med långa haröron vid en bardisk, en svart siluett med minst fyra par armar eller en kattlik varelse som ett lindat spädbarn. 

Det inger en viss tröst i självisoleringen att det finns ett utommänskligt tillstånd där man slipper tänka eller känna utan bara kan vara.

Nina Hemmingsson medarbetar i Aftonbladet Kultur. Boken recenseras därför av Loretto Villalobos, kritiker i Expressen.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN