Den heliga alliansen

Torsten Kälvemark om den återuppstådna pakten mellan religion och poltik i Östeuropa

Foto: AP
Vladimir Putin i samspråk med patriarken av rysk-ortodoxa kyrkan.
BOKRECENSIONER

Styrkan i Gabriel Byströms bok om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern ligger i de samtal han för på plats. Han besöker Moskva, Warszawa och Budapest och träffar människor som står på olika sidor i det ideologiska virrvarr som präglar de aktuella länderna.

Här tycks religion och politik ofta gå hand i hand, mest påtagligt i de samhällen där en och samma kyrka haft ett slags religiöst monopol, det vill säga Ryssland och Polen. Mer komplex blir bilden i Ungern som historiskt sett varit splittrat mellan katoliker och protestanter. Där har å andra sidan historierevisionismen blivit en kvasireligiös ideologi.

Mer problematisk blir hans skildring när han lämnar de personliga mötena och med en något okritisk blick hämtar uppgifter från källor med en oklar agenda. För att ta ett exempel: Gabriel Byström utnämner utan närmare analys den emigrantryske professorn Ivan Iljin till Putins favoritfilosof och fogar till detta ett påstående: ”Under en period levde och verkade han i Tyskland. Där utvecklade han en glödande antisemitism och fick jobb på Joseph Goebbels propagandaministerium”.

Viktor Orbán, Ungerns premiärminister och ledare för Fidesz.

Fast sanningen är att Iljin från 1923 arbetade på ett ryskt forskningsinstitut i Berlin som efter nazisternas maktövertagande 1933 hamnade under Goebbels kulturministerium. Strax därefter fick han sparken eftersom han kategoriskt vägrade att sprida antisemitism inom den ryska emigrationen.

Ivan Iljin var verkligen ingen modern demokrat även om rättsstatlighet var ett av hans ledord. Men Gabriel Byströms överbetoning av hans förhållande till Putin är av flera skäl tveksam. Amerikanska Rysslandsforskare har påpekat att den ryska presidenten bara citerat honom vid fem tillfällen och dessutom framhållit det fåfänga i försöken att hitta en samlad filosofi bakom Kremls murar.

Det är synd att Gabriel Byström inte tillämpar en strängare källkritik när det gäller just den konventionella diskursen kring Putin, en auktoritär och slug maktpolitiker men med en nostalgi som snarare rör tsarernas än Lenins Ryssland.

Det är från den utgångspunkten som hans nära relation till den ortodoxa kyrkan ska ses. Gabriel Byström ger i sin bok många exempel på hur detta förhållande leder till parternas ömsesidiga nytta. För en kyrka som fortfarande märks av såren från sju decenniers obarmhärtiga förföljelse är längtan till tiden före 1917 stark. Den återfaller i en praktälskande religiös triumfalism som lätt attraherar diverse obehagliga fundamentalister.

Utvecklingen blir en svår prövning för dem som vill se mer av den ortodoxa fromhetens kärnvärden i den officiella kyrkan. Den lysande poeten och språkvetaren Olga Sedakova är en av dem. I samtal med Gabriel Byström beklagar hon sig över utvecklingen inom både stat och kyrka. Hon har för egen del full frihet att uttrycka sig men utrymmet för oberoende medier är som alla vet numera begränsat.

Olga Sedakova pekar ändå på de motkrafter som finns inom teologi och kyrka och det hade varit intressant att höra mer om dem än om pseudokristna nationalistgäng eller om spekulationer kring kyrkans ekonomi.

Jag tänker på dem som stått bakom det monument som helt nyligen invigdes i Butovo utanför Moskva, en plats där 20 762 människor avrättades åren 1937–1938, bland dem sex biskopar och otaliga andra kristna. Nu finns alla namn ingraverade på två stora svarta marmorblock, ett minnesmärke som för många omöjliggör varje rehabilitering av ett stalinistiskt förflutet.

Om sambandet mellan kyrka och stat tenderar att återgå till hävdvunna former i Ryssland ser läget förstås annorlunda ut i de två andra länder som Gabriel Byström har i fokus: Polen och Ungern. I Polen har ju den katolska kyrkan varit den ideologi som förenat polacker under alla politiska prövningar genom seklerna. Den kunde delvis hävda sin ställning också under kommunisttiden. I dag har just det snävt nationella perspektivet kanske blivit kyrkans svaghet.

Foto: Thomas Johansson
Gabriel Byström, journalist och författare.

Med det dominerande och starkt katolska partiet Lag och rättvisa har historierevisionismen fått breda ut sig. Det förflutna måste skildras ur statsledningens perspektiv. Här måste kyrkan gå en försiktig balansgång. Regeringspartiet står för traditionellt katolska värderingar men kyrkan måste ta hänsyn till att den rymmer alla politiska riktningar.

Försiktigheten blir särskilt tydlig i några av Gabriel Byströms intervjuer. Där framskymtar också ett problem i förhållandet till dagens påve, Franciskus. Han kontrasteras mot vad många polacker kallar ”vår påve”: den mer konservative Johannes Paulus II. Dagens signaler från Vatikanen om en solidarisk migrationspolitik eller mer liberala moraliska värderingar är något som knappast tas emot positivt.

I avskärmningen mot de förmenta hoten från omvärlden finns förstås likheter mellan Ungern och Polen. Det finns också stora skillnader. Om man i Warszawa ser Ryssland som en ärkefiende har ledningen i Budapest tagit en del lärdomar från Putin. Religiöst sett är ju landets historia också helt olik den som gäller i Polen och Ryssland. Här har den religiösa pluralismen alltid varit större, något som också möjliggjort kyrkopolitiska manipulationer från statens sida.

Också i Ungern finns det anledning för kyrkorna att besinna sitt ansvar inför det som hände under 30- och 40-talens mörka år med diktatur och judeförföljelser. Detta samtidigt som en illa dold antisemitism kan ses i Viktor Orbáns attacker mot omvärlden, inte minst i demoniseringen av finansiären George Soros. Nationalismen handlar om ett etiskt homogent land men också om de upplevda oförrätterna efter första världskriget där stora ungersktalande områden förlorades till andra länder.

Också i skildringen av det ideologiska läget i Ungern ligger styrkan i de många samtal som Gabriel Byström kan redovisa. Varför inte fortsätta med ännu en reportagebok från länder där nationalism och historierevisionism alltmer går hand i hand. Litauen, Ukraina och Kroatien väntar.