Hatets maskineri

Göran Greider om hur två förtryckta grupper ställs mot varandra

Foto: John Locher / TT / NTB Scanpix
White trash är bara ett av de nedsättande namn fattiga vita fått genom seklerna.
BOKRECENSIONER

”Kan du bara övertyga den vite man som är längst ner på stegen att han är bättre än den bäste svarte mannen, så kommer han inte att märka att du tömmer alla hans fickor.” En uppgiven Lyndon B Johnson fäller den anmärkningen när han under en valturné ser ilskna vita kvinnor som håller upp rasistiska plakat i södern. Johnsons kamp mot amerikansk fattigdom inriktade sig under sextiotalets reformår framförallt på svart slum i storstäderna och de fattiga vita som genom historien kallats för white trash. Han kom från södern och visste vilket grepp det amerikanska klassystemet – som plockar de fattiga, oavsett hudfärg, på pengar – höll och håller de fattiga i.


Jag har alltid avskytt beteckningen white trash, som ibland hörts också i svensk debatt. Även vänsterfolk har jag hört använda det, oftast för att mäta upp avståndet mellan sin egen förträfflighet och fördomsfulla arbetare eller lantisar. Men var och en som läser historikern Nancy Isenbergs White trash. The 400-year untold history of class in America upphör nog snabbt med detta föraktfulla språkbruk. Den som talar om white trash – vitt skräp – ansluter sig nämligen direkt till en lång kolonial och till och med rasbiologisk historia av fördomar, klassförtryck och översitteri.

Under långa perioder i amerikansk debatt har fattiga vita, särskilt i södern, helt enkelt betraktats som en sämre, urspårad ras, ofta rankad som lägre stående än svarta. Helst borde de utrotas, exempelvis med steriliseringskampanjer; de är ju vita som inte riktigt är vita. 1931 hade 27 delstater rashygien i sina lagtexter och tidvis sågs fattiga vita – särskilt kvinnorna – som den nya, stora rasfrågan.


Det finns en mytisk bild av Amerika som aldrig tycks blekna – landet där allt kunde börja om, där Europas gamla aristokratier aldrig fick något inflytande, där var och en – enligt konstitutionen – har rätt till frihet och strävan efter lycka. Isenberg ser något annat: Det brittiska klassamhället, med sin fruktansvärda syn på fattiga människor, har i fyra sekler satt sina outplånliga spår i det amerikanska samhället.


Den engelska överheten ville bli av med sina fattiga: luffarna, tiggarna, brottslingarna, ex-soldaterna, de föräldralösa barnen som befolkade städernas slumområden – waste people. De uppstod när bönder fråntogs sin mark och tvingades in till städerna. Den nya amerikanska kolonin sågs som en avstjälpningsplats för skräpet på samhällets botten. Folk plockades upp i London, fick skriva på långa slavliknande kontrakt som tjänare (utan lön) och skeppades över Atlanten. Där dog de som flugor, men klassificerades som boskap. Barn till döda kontraktstjänare köptes och såldes.

Chansen att skaffa egen mark att bruka var nästan obefintlig – några få rika familjer och markspekulanter la under sig den mesta och bästa jorden – och merparten slutade som arrendatorer eller drängar. Somliga drog iväg långt in i träskmarkerna som gränsade till Virginia och så uppstod, med Isenbergs ord, den första white trashkolonin i USA, North Carolina.


Stora jordägare skaffade sig svarta slavar och konkurrerade ut fattiga vita. Men Isenberg ser slaveriet som ”en logisk följd” av det klassystem som britterna införde. Ofta såg svarta slavar ner på dessa fattiga vita som tiggde på plantagerna. Och jag läser denna bok och blir matt av vanmäktig ilska över hur två förtryckta grupper av eliterna drivits att hata varandra. Så oerhört mycket i rasismen som inte går att förstå utan klassanalys!


White trash är bara ett av de nedsättande namn fattiga vita fått genom seklerna – crackers, squatters, clayeaters, rednecks, hillbillies, lubbers, rubbish, mudsills, white niggers, low-downers. Isenberg vandrar genom masskultur och finkultur och ser överallt föraktet. ”Ni har ingen aning om hur mycket det kostar att se så här billig ut”, säger Dolly Parton i en fantastisk ironi.

Isenbergs tes är att klassfrågan alltid pulserat i det amerikanska samhället men att nationen saknat mod och förmåga att tala om den i klartext. Inbördeskriget var ett antislavkrig, ja, men också ett klasskrig. Den vita elitens sydstatsarmé hade svårigheter att rekrytera fattiga vita, många deserterade. Under en kort tid etablerades till och med en fri stat av desertörer och svarta slavar (Free State of Jones).

En litterär klassiker som To kill a mockingbird är historien om rasism mot svarta, men rymmer också den fattiga vita familj som varje dag finkammar soptippen för att överleva. Sjuttiotalsfilmen Sista färden visar ett skräckkabinett av livsfarliga hillbillies, reducerade till ett slags djur utan historia och frågor om social rättvisa förträngs.


Svagheten i Isenbergs nästan episka skildring är just det amerikanska perspektivet: Här talar ett samhälle där ett ord som ”arbetarklass” knappt kan uttalas i offentligheten. Striden står mellan medelklass och underklass. Den breda – och politiskt potientiellt farliga! – arbetarklass som omfattar större delen av båda osynliggörs. USA är – hopplöst.

ARTIKELN HANDLAR OM

USA

Historia

Rasism