Inte bitchig nog

Laurie Pennys essäsamling pendlar mellan viktig och förenklad

Foto: Daniella Backlund/SvD/TT / TT NYHETSBYRÅN
Laurie Penny delar känslan av att allt står på spel med både Bono och ”Ring P1”.
BOKRECENSIONER

Den engelska författaren och skribenten Laurie Penny inleder sin nya essäsamling med att berätta för oss att ett krig pågår, ifall vi inte märkt det. Krigets yttersta symbol är Donald Trumps valseger, men slagfältet är globalt. Överallt försöker feminism och jämlikhet vinna mark, och överallt bekämpas det.

Ämnen som brukar klumpas ihop som ”identitetspolitik”, det vill säga etnicitet, kön, sexualitet och tolkningsföreträde inom dessa frågor, är för Laurie Penny lika viktiga eller viktigare än faktiska krig och klimatkrisen. Utan rättvisa och jämlikhet finns nämligen ingen värld värd namnet att rädda. Med den utgångspunkten tar ”Bitch doctrine – Essays for dissenting adults” avstamp.

Penny är trettio år och har skrivit för bland annat The Guardian. Tjugotre år gammal blev hon yngst någonsin att nomineras till Orwell Prize för sin blogg ”Penny Red”.


Sju år senare är hennes essäer präglade av en mer akut ton än någonsin. Allt står på spel. Skriva eller gå under, är Pennys alternativ, och hon kämpar konsekvent för en bättre värld. Den där känslan – att allt står på spel – är hon långt ifrån ensam om. Från ”Ring P1” till Bono: alla verkar övertygade om att allt blir värre, och det går undan. Men hur mycket ska man lita på den ”känslan”?

Visst går det att peka på accelererande kaos. Samtidigt får den identitetspolitik Penny avhandlar mer utrymme och gör framsteg. Penny ger många exempel på framstegen, som att fler rasifierade och kvinnliga skribenter får utrymme både i spalter och i populärkulturen.


Hon ger också exempel på bakslagen som följer med varje framsteg. Kluvenheten präglar innehållet. Dels anstränger hon sig för att vara inkluderande, omfattande och grundläggande. Men dels, som hon själv understryker, kan feminismen bara gå ett visst avstånd till mötes innan kampen blir uddlös.

Och Laurie Penny har inga som helst avsikter att vara objektiv i sin journalistik. Att betrakta neutralt är ett omöjligt perspektiv såvida man inte tillhör det patriarkat som så länge utgjort stommen för allt berättande.

I grund och botten är hennes krav alltid detsamma: Alla måste vinna, annars förlorar alla. Det är svårt att argumentera mot. En tillkämpad objektivitet skulle mycket riktigt förta energin och den brinnande viljan.


Titeln inspireras av att hon på grund av sina förslag på saker som borde vara självklara blir kallad för bitch eller värre skällsord. Genom att belysa vissa sanningar gestaltar Penny hur absurt långt de ligger från att vara allmängiltiga.

Varför är det just den vita, rasistiska arbetarklassens oro som måste ”tas på allvar”, och inte de marginaliserade grupper som hotas av den? Eller hur absurt det är att vara emot kvotering på manligt dominerade arbetsplatser, när en omvänd kvotering varit det som styrt samma arbetsplatser sedan urminnes tider. Här är ”Bitch doctrine” viktig. Övertygande hamrar den in budskap som borde vara givna. Den kan säkert fungera som modern bibel i Caitlin Morans fotspår.


Däremot blir essäerna stundtals förenklande. Att James Bond är sexist och att Barbiedockor ger ett skevt kroppsideal är inte särskilt radikala tankar. Det drar snarare åt en sorts pseudointellektuell Carrie Bradshaw-stilistik. Och meningar som ”kvinnor skriver bekännelser, män vinner priser” känns som en debatt som nådde sin kulmen för trettio år sedan och inte har lyckats gå vidare sen dess, trots att verkligheten har förändrats. Det gör inte meningen till helt falsk. Men jag kan önska mer bitchighet i den här doktrinen. Linda Skugge skrev krönikor på 90-talet som skulle få Penny att regressera till barndom.


Det finns också något annat som skaver. Det bär emot att skriva, eftersom jag måste försöka se min plats i Laurie Pennys universum. Där är jag en vit, hetero medelkassman med de privilegier som följer. Men jag kan inte hjälpa att ofta se motsatsen till gemenskap i essäerna, det vill säga en väldigt samtida jag-fixering. Det finns underliggande i kravet på kvinnors rätt att inte behöva välja eller anpassa sig. Oändligt många meningar börjar med ”Jag vill…” eller ”Jag tänker inte…”. Motargumentet är såklart att kvinnor, queers och transpersoner tar den plats som män enligt normen alltid gjort.


Men ibland kan tillvägagångssättet framstå som motsatsen till frihet. Nya krav på hur man ska bete sig för att passa in ersätter de gamla. Måste man vara patriarkatets fånge om ens dröm är att gifta sig och leva monogamt? Laurie Penny är mer nyanserad än så, men det är frågor som väcks. ”Bitch doctrine” blir ibland en självhjälpsbok, med allt vad det innebär av press och förväntningar som kan kväva vem som helst.

FAKTA

ESSÄER

Bitch doctrine – Essays for dissenting adults

Laurie Penny

Bloomsbury Circus