Med en mörk glimt i ögat

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM fascineras av Lessings sista roman före Nobelpriset

Foto: I dag delas Nobelpriset ut, men årets litteraturpristagare Doris Lessing orkar inte komma till Sverige.

I begynnelsen var klyftan. Titeln, The Cleft, är svåröversatt. Men ”cleft” är inget ord utan ett kluvet berg, en sovande vulkan. Under vulkanen vid kanten av ett varmt hav bor ”the clefts”, klyftorna, de första människorna. Möjligen kom de kravlande upp ur havet, för de är nästan havsvarelser: badar och simmar och solar på klipporna hela dagarna. De äter fisk och sjögräs.

Klyftorna är bara honor och kan bara föda honor. Kanske är det havet eller månen som gör dem med barn. Loja och tålmodiga bryr de sig inte om vilket, men tar hand om ungarna och lyder de gamla honornas påbud att kasta röda blommor och en flicka om året i vulkankratern. Sina vanskapta bäbisar lämnar de uppe på Dödsklippan, till örnarna. Ingen av klyftorna frågar sig vad som finns ute i skogen eller bortom havet. Klyftorna bara är.

Doris Lessings The Cleft kom ut i Storbritannien i januari i år, alltså före Nobelpriset. Romanen är en skapelsemyt som nedtecknats av en romersk historiker under imperiets storhetstid. Han sitter i sitt gods med sina högar av gamla rullar och krönikeskrifter och ser ut på sina slavar av båda könen som lastar av druvor och oliver, flirtar och kivas ute i solen. Romaren har inget emot att kvinnorna var först – det är vad de äldsta sagorna tyder på – Diana, jaktens vilda nymf, och kärlekskultens yppiga Venus är hans favoritgudinnor.

Har Lessing tappat skärpan? tänker jag skeptiskt när hon låter sina fläskiga vita urmödrar vältra sig på klipporna i ett liksom idealt förnöjsamt nu. Hon (fast det är ju såklart den eurocentriske romaren) placerar den kvinnliga särartens urhem djupt under Pompejis lagrade askor.

Men sen börjar det hända saker. De första ”monstren” föds, bäbisar med något onormalt fult som hänger där fram. Örnarna får dom direkt. Men allt fler föds och oron och äcklet sprider sig. En dag klättrar två flickor över klyftan och ser att örnarna ger de nyfödda till ett gäng fullvuxna monster nere i dalen. En hind kommer fram ur skogen och ger bäbisarna di. Chocknyheterna gör de gamla klyftorna vansinniga. De börjar tortera, lemlästa och plåga alla nya små monster. De skrattar rått när de lider. Några yngre klyftor som just blivit olyckliga mödrar till monster gör nya utflykter till skogen. De ammar i hemlighet sina egna, upptäcker tjusningen med sexuella lekar och äter kött runt eldar med monsterkillarna. Snart blir det livlig trafik mellan klyftornas strand och monstrens trädhyddor, och de gamla manshatarklyftorna dör ut.

Men honharmonin under vulkanen är bruten. Visst behöver de varann, de äventyrliga, risktagande männen som bara ska vidare och vidare hur många liv de än måste offra, och de förtänksamma, tåligt småbarnsskötande kvinnorna. Men de är antagonister också och sällan ense om vad som är viktigt och vad som är roligt. Och ändå är detta före parbildningens tid, innan ”kärleken” uppfanns, före jaget.

The Cleft är lurigare än man först tror. En härligt ryslig och elegant berättad saga som jag inte kan låta bli att gilla fast den retar mig. Konflikterna är knappast obekanta. Vi lever sällan som vi lär, inte ens de klyftigaste styrs av förnuftet enbart. Lessing har levt länge och glimten i ögat är mörk.

Förr läste jag myter och folksagor som gestaltningar av eviga sanningar. Men det finns ju ett implicit ”vi” i myter som verkligen inte är vår tids pronomen. Lessings myt kan nog tolkas som att ”vi kvinnor” har en odödlig essens av östrogensåsig sjöko. Och att ”männen” alltid varit och alltid kommer att vara rastlösa men ofta tanklösa kolonisatörer som gärna vill ha sex med glada honor men helst flyr från kinkande småbarn och sura käringar som tjatar ”Vad var det vi sa?”, när skadan redan skett. När rövarexpeditionerna ödelagt snarare än skapat lycka åt alla. Jag vet inte riktigt vad nutidsmänniskan kan använda en sån här nygammal skapelsemyt till. Ändra på sig? Försonas? Fascineras och tänka till kanske räcker.

Enligt vetenskapen stod mänsklighetens vagga i östra Afrikas gravsänkesystem, sprickorna som bildades när kontinentalsocklarna gled isär. Där finns vulkaner. Och därifrån vandrade, paddlade Homo sapiens ut över världen.

Alla kulturer har haft sina skapelsemyter. Lessings är ju klart roligare än den där om revbenet och ormen.