Storm för alla sinnen

BOKRECENSIONER

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser den hjälplöst originelle William Blake

1 av 3

Hur närmar man sig en profet? Att läsa William Blakes sena poesi utmanar vanan.

Det har inte så mycket med den våldsamt eruptiva bildframställningen att göra, synernas påträngande närgångenhet. Har man tagit del av fantasylitteraturens och dataspelens bildprakt är det knappast svårt att orientera sig bland Blakes demoner, svepningar och andeväsen. Nej, det handlar om vad det är som skall läsas. Varje gång jag tagit mig igenom Jonas Ellerströms imponerande urvalsvolym de senaste veckorna har jag fastnat i frågor: Vad är det jag försöker förstå? Vad slags erfarenhet? Vilken kunskap? Vad letar blicken efter när den rör sig över raderna?

I anglosaxisk litteraturhistoria finns det knappast någon gestalt som oftare blir kallad geni än William Blake (f. 1757). Han kom ur enkla förhållanden och utbildade sig till gravör. Han var beläst och välorienterad i tidens litteratur, konst och filosofi, men absolut trogen sin originella ingivelse. Han var radikal, politiskt och religiöst såväl som estetiskt, och kompromisslös i sin konstutövning. Av samtiden blev Blake ofta betraktad som galen och när han dog, år 1827, var han utfattig. Likväl har hans bilder och dikter med tiden blivit upphöjda till de främsta bland klassiker. Som urtyp för det romantiska geniet kan bara Hölderlin mäta sig med honom. Men hur skall man läsa honom i dag? William Blakes tidiga dikter reser inga problem. De är självklara kristaller i var mans vardag. Men stycken som detta?

”I åska dog rösten bort. Då glödde Albions Ängel av vrede / vid Nattens sten, och lik det Eviga Lejonets vrål / i hungersnöd & krig svarade han: ”Är du då inte Orc, som i skepnad av en orm / står framför Enitharmons port för att sluka hennes barn? / Hädiske Demon, Antikrist, du som hatar all Värdighet, / du som älskar det vilda upproret, som överträder Guds Lag, / Varför har du kommit inför Ängelns blick i denna fruktansvärda form?”

William Blake hade Gamla testamentets profetior till litterär förebild. Ja, han upplevde sig troligen själv som profet. Han var synsk, han skådade i andevärlden och drabbades av visioner under hela sitt liv. Ofta nog har man också närmat sig hans dikter som själsdoktorerna de sinnessjuka, genom att påbjuda ordning. Man har excellerat i översättande typologier och symbolnycklar. Men vad hjälper det oss egentligen i dag att veta att ”Albion” är England och ”Orc” revolutionens idé eller ande? Genom populärkulturen har bildvärldar som denna förvandlats från religiös angelägenhet till sublimt tidsfördriv och på så vis blivit en självklar rekvisita i envars inre. Men som fantasylitteratur är Blakes profetiska dikter oläsliga. De gör anspråk på sanningen, inte på att underhålla och de har heller inte plats för de begärsuppfyllande dramaturgier som fantasyn lever av. No happy end. Inga konsumistiska cliff hangers.

Men varför ger man då ut dessa dikter på nytt? Varför ägna stor tid och möda åt att översätta och läsa dem?

Det slår mig att profetian är en genre som inte har någon plats i informationsålderns väldiga spektrum av uttryck. Visst kan Al Gore och andra ibland effektivt mana fram domedagshotet. Men då är det alltid ett föregivet förnuft som talar. En äkta profet talar emellertid inte ur vetenskapen, utan genom inspirationen, med gudomlig auktoritet. Hans ord står över förnuftet. Här är William Blake glasklar. Bort med ”rationella bevis”, bort med minnet, ”kasta undan Bacon, Locke och Newton”, skriver han i den stora dikten Milton. Ja, ”kasta undan från Poesin allt som inte är inspiration”.

Detta är ett kunskapsanspråk som gjort att det inte bara är vår egen tid som haft problem med profeterna. Redan Paulus manar till försiktighet. Högst tre åt gången bör tillåtas profetera, förmanar han församlingen i Ko-rint, och de övriga bör noga pröva det sagda. Den klarhetsdyrkande kyrkofadern Augustinus kämpar också hårt med Bibelns profeter. Själv klassiskt utbildad retor står han rådvill inför Hesekiels, Amos och de andras snårigheter. Hur kan Gud låna sig till att tala så vildvuxet och dunkelt som ur deras strupar?! Till slut får Augustinus ge upp. Det finns, skriver han, somliga saker som helt enkelt inte kan eller bara med svårighet kan förstås.

Och här någonstans känns det som om också Blakes profetior blir intressanta. Kanske ska man tänka att de, som Augustinus skriver, rymmer en ”utili ac salubri obscuritate”, en användbar och hälsosam oklarhet, som tjänar till att träna oss i det obegripliga?

Till William Blakes geni hör att han inte bara är hjälplöst originell såväl i sina dikter som i sina bilder. Han för också bild och dikt samman till ett nytt och komplext uttryck. Citatet ovan, med dess våldsamma element, är en del av profetian Amerika. I original är texten innefattad i en kolorerad bild, som tvärt bryter av mot ordens innebörder. Den föreställer en sovande gumse, två sovande barn och en stiliserad björk med tre fåglar i sina spretiga grenar, mot bakgrund av en strålglans som från en solnedgång. En pastoral, helt enkelt, vars samband med texten är minst sagt dunkelt. Inför sådana motsägelser kan man ta fram de allegoriska verktygen, mytologier, symbol- och emblemregister och ta sig an det exegetiska hantverket. Men man kan också bara låta sig svepas med i sinnesstormen, häpna över intensiteten och inbillningskraften.

Här räcker dock inte ens Bakhålls nya utgåva till. Med sina säregna legeringar av bild och dikt, med rötter i illuminationskonsten, skapar William Blake en egen konstform som pekar rakt in mot vår tids avancerade bilderböcker. Eldfängd glädje återger förvisso många bilder i färg. Men den ger ändå bara en aning om Blakes sätt att arbeta. I så måtto följer den förstås ett stort antal riktningsgivande utgåvor. Men för att på allvar kunna ge sig hän Blakes profetior bör man läsa Jonas Ellerströms ordtrogna tolkningar som komplement till originalen, vilka fritt och enkelt finns att tillgå på The Blake Archive (http://www.blakearchive.org/blake/main.html).

William Blake hyllade och stred för fantasin, tron och konsten. Tre mänskliga fält som alla står på undantag i vår tid av förnuft, verklighet och fakta. Att läsa hans egenartade bilddikter så som de önskar bli lästa – ”Vetenskapen är Dödens Träd” – kräver hängivelse. Man måste ge sig oklarheten i våld, och öppna sig för de upplevelser den kan ge. ”Konst kan aldrig existera utan att framställa Naken Skönhet”, skriver Blake. Det är en svårsmält sanning för oss nymillennier. Men hans skapelser är gjorda för att övertyga, och den som, likt Augustinus med profeterna, prövar att betrakta dem som hälsobringande och nyttiga, har hur som helst en stor upplevelse framför sig. Och även om man kanske inte möter sanningen där, som William Blake menade, så kan det mycket väl hända att man möter Skönheten, naken. Och redan det är väl mer än de flesta av oss klarar.

Magnus William-Olsson