Hur kan jag hylla en bok som jag inte vågar citera?

Foto: Gabrielle Wittkop.
BOKRECENSIONER

Jag läser en bok och vet redan efter några sidor att jag mot bättre vetande kommer att kapitulera inför dess språkliga tjusningskraft. Under resten av läsningen brottas jag sedan med frågan: Hur ska jag skriva att det här är en fantastisk roman och samtidigt ta avstånd från hela dess innehåll? Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?

Vertigo förlag ger nu ut den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkops sista bok Barnahandlerskan, utkommen i Frankrike 2003, ett år efter författarens död. Tidigare har Vertigo också gett ut Wittkops debutroman Nekrofilen, en antikvitetshandlares dagbok över sina njutningar och vedermödor.

Marguerite Paradis är den parisiska barnahandlerskan som avskyr religiöst hyckleri och älskar eleganta kunder med mycket pengar.

Boken utgörs av hennes brev till vännen Louise, som precis har påbörjat en liknande verksamhet i staden Bordeaux.

I breven berättar Marguerite om hur hon bär sig åt för att få tag på barnen, och ger också sin vän råd om hur de bäst förbereds för bordellivet och om hur liken smidigast dumpas.

Brevskrivandet påbörjas under revolutionsåret 1789 och avslutas samma år som kungen giljotineras, ett öde Marguerite befarar att hon själv kommer att drabbas av.

Under dessa fyra år kommer många märkliga människor innanför barnbordellens dörrar, bland annat hermafroditen Tirésias, som blir föremål för barnahandlerskans kärlek. I den mån Marguerite Paradis uttrycker några värdeomdömen om sin sysselsättning handlar de om att Paris redan är helt förfallet, och att hon därför måste vara i sin fulla rätt att försörja sig som hon behagar.

Det är helt enkelt en yrkeskvinna som förmedlar sina förvärvade kunskaper till en nybliven kollega.

Under läsningen märker jag att jag håller boken långt ifrån kroppen, som för att markera ett fysiskt motstånd. Samtidigt tar sig orden med lätthet innanför mitt system. Boken tvingar mig att äta upp min egen utsaga om den artificiella uppdelningen mellan språk och innehåll och jag upprepar för mig själv: Det är språkekvilibrismen jag finner njutningsfull, inte övergreppen språket gestaltar.

Om Gabrielle Wittkop har skrivit en ond bok, är det inte för att hon skildrar något fasansfullt, utan för att hon förmedlar njutning i förhållande till skildringen genom sitt språk. Översättaren Camilla Nilsson blir medskyldig för att hon lyckats överföra denna ambition till svenska.

Jag provar en politisk läsning av boken. Det slår mig att det måste finnas ett samband mellan att de små människokropparna genomgående omnämns som varor och det faktum att boken utspelar sig i epoken för liberalismens födelse. Är detta i själva verket en kritik av det framväxande marknadstänkandet?

Det är kanske en sådan berättelse Gabrielle Wittkop velat skriva, vilket inte förändrar det faktum att den i så fall genomförs genom en serie våldtäkter på barn. Kanske gör jag klokt i att inte försöka rättfärdiga min förtjusning genom metaforiska omskrivningar av berättelsen.

I?stället kan jag skriva: Den här boken är förtjusande skriven och aktualiserar därför ett knippe frågor kring etik och estetik som litteraturen sällan har verktyg nog för att handskas med. Att läsa den är att oroa sig för språkets kraft att forma begär och längta efter en fylligare verktygslåda.

Bokens baksidestext berättar att Gabrielle Wittkop ansåg sig själv ha levt ”som en fri man”. Fria män är farliga, speciellt om de gör litterärt bruk av sin frihet och med stor njutning uppgår i avskyvärda berättelser, utan att ta hänsyn till vad språket gör med världen och hur begären är kopplade till makt.

Fria män skriver också ibland fantastiska romaner, i alla fall om de heter Gabrielle Wittkop.

Roman

Athena Farrokhzad