Vems lilla bok?

BOKRECENSIONER

PETTER LINDGREN om ett säljande koncept

Foto: Pseudonymen Tim Davys "Amberville" - en mjukdjurstriller och pr-framgång. Bild: PATRIK NORRMAN

I ett avsnitt av tv-serien Seinfeld försöker losern George Costanza briljera på en förlagsfest. På frågan vilken hans favoritförfattare är drar Costanza till med det påhittade namnet ”Art Vandelay”, något som han får äta upp på slutet, förstås.

Jag har svårt att inte tänka på episoden i samband med lanseringen av den svenska mjukdjursthrillern Amberville, som uppges vara skriven av en Tim Davys. Författarnamnet är en pseudonym tillkommen delvis med hjälp av förläggaren på Bonniers, Jonas Axelsson. ”Vi satte in ett y i efternamnet för att det skulle sticka ut”, berättar Axelsson för tidskriften Svensk Bokhandels nätupplaga SvB direkt. ”Det får inte låta som en högerback i Charlton.”

Hur stor del av innehållet som Axelsson ligger bakom är oklart, kanske har han rent av skrivit boken själv, men av artikeln framgår att han varit med från början av bokens tillkomst och åtminstone hjälpt till med de geografiska namnen och mjukdjursvärldens religiösa överbyggnad, allt med tanke på en internationell lansering. I konceptet ingår också att boken redan från början försetts med en engelsk översättning (av Paul Norlén) och att en fortsättning utlovas.

Hittills har det gått över förväntan. Bland annat har den amerikanska förlagsjätten Harper & Collins köpt världsrättigheterna till Amberville, något som aldrig tidigare hänt en svensk bok.

Också i Sverige prövas nya lanseringsmetoder. Pr-byrån Zebra Sthlm har till exempel skickat förhandsexemplar av boken till 100 bokbloggare, utskick ledsagade av åtminstone för mig svårtolkade presenter som purjolökar eller diskbors-tar. Och nog snackar de alltid, nätmänniskorna. 87 000 träffar ger en sökning på Tim Davys och Amberville bland svenska sidor på Google. Det är mycket, men som en jämförelse kan nämnas att Linda Skugge ger drygt tre gånger fler träffar (289 000) och Jan Guillou tio gånger fler (866 000).

Vad är det då för story man försöker kränga? En strömlinjeformad Vems lilla mössa flyger för vuxna? Ja, precis som i Barbro Lindgrens barnbok är det ett koppel mjukdjur det handlar om, och här finns också en motsvarighet till Lindgrens Barn-Hans, den gåtfulle Magnus som styr över liv och död i staden Mollisan town där berättelsen utspelas.

Huvudpersonen Eric Björn får en dag besök av gangstern Nicholas Duva och hans gorillor (gorillor, bokstavligen). Duvan har fått veta att han står på ”Dödslistan”, en ryktesomsvärmad lista över vilka mjukdjur som tjänat ut och skall föras bort ur samhället, okänt vart. Om inte Eric Björn letar reda på listan och stryker duvans namn råkar Erics flickvän riktigt illa ut, förklarar Nicholas. Stämningen är mörk och manierat trettiotalsamerikansk, som i Läderlappen eller i en deckare av Dashiell Hammet, med hemliga spelhålor och bleka skönheter i klorna på den organiserade brottsligheten.

Att behöva läsa om mjukdjur känns irriterande i början, men man vänjer sig, konstigt nog. Och när man väl vant sig är det också lättare att acceptera matchande underligheter, som att gatorna i Mollisan town bär olika färger, som i Monopol, eller att prästerna kallas ”faduxar”. Hade detta förekommit i en människoroman hade man genast ropat på en förklaring. Det är också det nästan hollywoodskt (eller rent hollwoodskt) detaljerade ”världsbygget” som förtjuser mest i den här boken, med sådant som ormanpassade bilar eller parfymer som ”No. 3 från Max Löja”.

Annat har jag svårare för, som Erics tvillingbror Teddys grubblerier om gott och ont. ”Ondskan är omöjlig utan godhet. Ondskan söker balans, den söker symmetri.” Här luktar det Hollywood igen, fast på ett unket sätt.

Avsaknaden av sex är också bekymmersam och märklig, inte minst med tanke på förlagets storslagna lanseringsplaner. Mot slutet kan Eric Björn äntligen sjunka ner i en fåtölj tillsammans med sin älskade Emma Kanin, och så slutar det hela med ”en kram”. Man ska vara en begravningskotte till läsare för att nöja sig med det.

Att anpassa bilar för ormar låter sig göras i litteraturen, men att anpassa verkliga produkter till den amerikanska marknaden är svårare. Volvo 740 ville inga amerikaner köpa, trots att den såg ut som i Kojak, men här hemma blev den en succé. Det ska bli intressant att se hur Amberville, lätt glömd men en trevlig bekantskap så länge den varar (378 sidor), kommer att lyckas i stora världen.