Språklig hötorgskonst

Jesper Högström önskar Erik Niva en bättre liga än den svenska fotbollsjournalistikens

Foto: PONTUS ORRE
Erik Niva (f. −78) är fotbollsreporter på Aftonbladet.
BOKRECENSIONER

Det finns fotbollskulturer – Grekland, Turkiet, arabländerna – som är lite för välmående för sitt eget bästa. De fostrar spelare som är briljanta, men som saknar incitament att ta det där extra steget och lämna sitt hemland. Varför skulle de, när de kan stanna hemma i Kayserispor eller Olympiakos som firade och välbetalda stjärnor, spela inför extatiska åskådarskaror, dejta lokala dokusåpaskådisar och skriva autografer vid gratislunchen på den lokala lyxkrogen?

Den sortens spelare får mig alltid att tänka på Erik Niva.

Vad gäller Nivas förtjänster som fotbollsjournalist ligger de i öppen dager. I de nyutkomna båda böckerna, de senaste i en lång serie reportagesamlingar, är de lika iögonfallande som alltid. Här finns en enorm kunskap om fotboll och ett skarpt öga för de tillfällen där sporten öppnar sig mot en större historia, på individuell eller kollektiv nivå.

Här finns framför allt ett patos, en mänsklighet, som måste väcka respekt och beundran. Niva hittar alltid brännpunkten i sina historier, vare sig han sätter ihop dem ur pressreleaser och tredjehandsuppgifter eller ur egen research. Han bygger en bakgrundsberättelse till portugisiske demontränaren José Mourinhos ryktbara paranoia – familjen förlorade sin sardinfabrik under Portugals nejlikerevolution 1974 – utan att Mourinho själv någonsin knystat om saken.

I Biskopsgården i Göteborg möter han brodern till pojklandslagsmannen Josef Hällgren Abdulrahman, dömd för ett av morden på pizzerian Vår Krog & Bar 2015, och ger en mer levande bild av förhållandena i förorten – ”en förlorad stadsdel” – än det mesta jag läst.

Träffar han spelare som Anders Svensson eller tränare som Rikard Norling eller Janne Andersson vet man att samtalen kommer att bli djupa och breda, att vi inte kommer att behöva utsättas för de mördande salvor av floskler vi vant oss att ducka för när fotbollsmänniskor får en mikrofon framför munnen.

Det är med andra ord lätt att begripa att Erik Niva blivit svensk fotbollsjournalistiks största stjärna: tv-profil, prisbelönt, förebild för yngre krönikörer med sin patosfyllda stil. Det är till och med lätt att gilla, med tanke på Nivas sympatiska egenskaper, hans folkbildande strävan och hans samhällsengagemang. Om det bara inte vore för de lika uppenbara svagheterna.

Det ödesmättade tonfallet känns ibland hämtat ur någon gammal veckotidningsnovell

Niva har, alldeles för ofta, ett förhållande till språket som påminner om den klassiske svenske mittbackens förhållande till bollen. Det ödesmättade tonfallet känns ibland hämtat ur någon gammal veckotidningsnovell: ”så kom dagen då de mörka farhågor han burit på drogs upp till ytan”, heter det i texten om Mourinho. De övergödda metaforerna kunde fylla en hel språkets dietklinik: dansken Christian Eriksen när Alex Ferguson slutar som tränare i Manchester United sägs han ”räcka över en ekonomisk tvångströja som är både trång och obekväm” (till skillnad från andra tvångströjor, måste man anta).

Osmälta anglicismer brukas urskillningslöst, som när Atletico Madrid-tränaren Diego Simeone utnämns till ”nationens nya spirituelle ledare” (ska rimligen vara ”andlig ledare”, försåvitt inte Simeone har ett kvickt drag som aldrig har framgått av intervjuerna med honom). Eller när Erik Hamréns svenska landslag, ytterst träffsäkert för övrigt, karakteriseras som ”illa förberett, men ändå fullpumpat med en känsla av berättigande” (”berättigande”= amerikanskans ”entitlement”, en känsla av att världen är skyldig en någonting, skulle behöva skrivas om på svenska).

Miljöer som förtjänat att manas fram med fina pennstreck blir istället föremål för Hötorgsmålarens grälla färger och yviga penseldrag. Allt detta borde ha styrts upp redan på vägen mellan Nivas dator och tidningssidan. Att låta det gå i tryck i en bok är direkt tjänstefel av förlaget.

Men å andra sidan: detta är samma styrkor, samma svagheter som Erik Niva har visat upp ända sedan han gjorde debut för så där femton år sen. Varför skulle han ändra sig? Vem skulle säga åt honom att göra det? Han är ju Erik Niva! Och han verkar ju trots allt inom den svenska fotbollsjournalistiken, en värld där språk och stil betyder mindre än ingenting, där det viktigaste redskap en skribent kan ha betraktas som en överflödig färdighet.

På så vis blir Erik Niva bara symtom på en hel bransch som saknar vilja att förbättra sig för att den saknar insikt om att det finns någonting att förbättra, för att den saknar verktyg för att skaffa sig den insikten. Jag hade önskat honom en bättre liga att spela i.

Jesper Högström

Eftersom Erik Niva arbetar på Aftonbladet recenseras böckerna av
Jesper Högström, bland annat författare till ”Blågult” och medarbetare i Offside.

ARTIKELN HANDLAR OM

Erik Niva

Fotboll