Poetiskt rum med egna koordinater

Mikael van Reis läser Camilla Hammarströms nya dikter

Foto: eva bergström
Camilla Hammarström (född 1964) har givit ut sju diktsamlingar sedan debuten 1990.

”Jag” är ett populärt pronomen, förr även vanligt i centrallyriken som en sorts markör för autentisk längtan fast numera med en ofta vacklande auktoritet.

När jag läser Camilla Hammarströms senare diktsamlingar och den nya Den synliga världen märker jag hur hon utelämnar detta pronomen och därigenom ger sin poesi ett blickfält och ett siktdjup för sakernas tillstånd. Allt är seende, allt är i rörelse – men med ett fin­kalibrerat ögonmått för de små rörelsernas fysik. ”Poesin kommer ur ingenting”, ­heter det i Klockorna för tio år sedan.

Hammarströms pronomen är i stället ”du”, vilket rymmer en dubbel möjlighet. ”Du” är den tilltalade andra personen och lika mycket ”du själv” genom självtilltalets distans. ”Du” är kort sagt transformationens pronomen och jag tänker då gärna på John Donne som en gång talade om ”the dialogue of one”. Men så skriver Hammarström även in ett ”vi” som ju sammanför det ena du:et med det andra. Däremellan fälls dikternas subjektivitet ut i korta, skarpa satser om den varseblivna världen – det givna eller den oväntade.


Som några av Hammarströms tidigare diktsamlingar är den nya indelad i tre sviter med en inbördes stegring och förtätning. Jag dröjer vid den första där Hammarström skriver i en sorts block- och blickform som hon utprovat tidigare. Prosalyriska text­fyrkanter för poetens spelande blick.

Hammarström tecknar och antecknar så spåren mellan ”världsbyggnaden” och – i sista dikten – ”människan”. Däremellan pågår livet: ”Dagens utnötta vanlighet kommer emot oss i skov, en överväldigande påtaglighet”. ­Enkla iakttagelser kan noteras – ”Den svala brisen från ett öppnat fönster”, ”Små lätta pulsslag i tinningarna”, men även ”Den brännande kontakten med någons händer”. Formen är tät men fraseringen är ändå lätt.

Det handlar om kroppen men också hur kroppen omfattas av andra kroppar i det stora geologiska färdsystemet av tid – foster, fåglar, växter, väderlekar. Det väsentliga är att se livets mysterium genom tingens ”obestridliga klarhet”. Så spelar dikterna fram skapelse­processer från den enskilda kroppen till den stora: ”Din kroppshydda i enorm förstoring, rum att klarögt vistas i.”


Andra poeter kunde skriva femhundra sidor om dessa existensbevis, men Hammarströms språkliga ekonomi är en helt annan. Och jag ser hur den utvecklas oförvillat och konstnärligt konsekvent. Det framstår när man läser hennes 2000-tal i svit – Rörelser (2000), Omloppsbanor (2003), den storartade Klockorna (2008), Tunnlar (2014) och nu den nya boken.

De två följande partierna i Den synliga världen äger ett särskilt raffinemang. I ”Se växlingen” blir Ovidius Metamorfoser inte omskrivna eller avskrivna av Hammarström utan snarast genomskrivna i pilande stenografiska iakttagelser. Ofta genom detta nämnda ”du”. Nu råder inte skapelsen utan snarast stympningen eller för­steningen. Där finns plötsligt ett våldets klarspråk som i myten om Philomelas avhuggna tunga.


Den sista sviten ”Skymtar” har inspirerats av en rad bildkonstnärer. Två gånger fem versrader. Hammarströms block- och blicktexter infiltrerar olika tänkbara konstverk men utan att servera rebusar för några tedrickande konstkännare. Dikterna ser in mot imaginära kroppar och tvära föremål. Det finns trots allt inga fria fantasier i diktens rum. Men väl en språkets glädje som förmår att intensifiera erfarenheten.

När världen av i dag behärskas av de som vill ha och ta, är poeten då den som ger och ser. Jag läser Hammarströms nya bok mot de tidigare och ser då hur starkt ett poetiskt rum etableras – och väl att märka med helt egna koordinater. Det handlar till sist om den svåra konsten att skriva både lätt och tätt. Är det inte dit som Camilla Hammarström når med just sitt dubbla ”du”? Jag anar det. Här finns ett författarskap att upptäcka.


Mikael van Reis


Camilla Hammarström är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Mikael van Reis, litteraturkritiker i Göteborgs-Posten

ARTIKELN HANDLAR OM