En ensam galning?

BOKRECENSIONER

ÅSA LINDERBORG läser Ernst Brunners tegelsten om Karl XII

1 av 3
Karl XII - en galen, stridskåt, oduglig härförare, i Ernst Brunners historieskrivning.

I romanan Carolus Rex - hans liv i sanning återberättat lånar Ernst

Brunner sin penna till Karl XII som på mäktiga 800 sidor själv får berätta om sitt leverne. Det börjar med att den lille prinsen - med segerhuva och blodiga händer - pressas ut ur livmodern. Det slutar med att den misslyckade krigarkungen känner den dödande kulan splittra tinningen. Brunner tycks förälskad i den här jagformen; han sökte den i Edith, om Södergran, och fann den i Fukta din aska, om Bellman.

Det är en stilistisk mästerprestation. Omsorgsfullt klär Brunner berättelsen i en vackert arkaiserande språkdräkt som utan att bli kantig minner om tidig 1700-talssvenska. Han lyckas rent av väva in äkta citat av Karl XII utan skavande skarvar. Resultatet blir en elegant varierad språkmosaik med den återhållsamt mjuka - ibland blankversböljande - rytm som kännetecknar Brunners prosa.

Stundom är det rasande roligt, som när han låter Karl XII förbanna en av alla rysansvärda "pudrade grötar" som gästat honom med hopp om giftermål: "Hellre låg jag med lemmen i en trägaffel. Hellre famnade jag en knölpåk. Hellre tryckte jag läpparna mot ett eggjärn."

Karl XII hatade kjoltyg. Han älskade krig.

Brunner har nogsamt läst in sig på ämnet. Ambitionen tycks ha varit att skriva ett slags dokumentärroman, vilket gör att skönlitteraturens potential inte utnyttjas fullt ut. En romanförfattare har en möjlighet - ja nästan en skyldighet - att fylla i där historikerna saknar kunskap och Brunner hade kunnat ta ut svängarna mycket mer, brett på, fabulerat friare - som han gör i Fukta din aska.

Visst har han tillvaratagit vissa legender som sedan länge visat sig vara osanna, och visst är den antydda förälskelsen i den franske diplomaten von Croissy en tankelek - men Brunner aktar sig noga för att hamna i skrönan. Det är som om dokufieringen har drabbat även Brunner; han fiktionaliserar ett äkta material men inte mer än att det som berättas fortfarande känns sannolikt. I vilket syfte och till vilket värde? Om det är "sanningen" om Karl XII Brunner är ute efter, skulle han ju inte ha valt romanen som genre.

Det viktiga i en historisk roman är förstås inte att alla historiska fakta är korrekta, utan att det som tillförts fakta är på något vis givande. Till exempel den psykologiska trovärdigheten. På denna punkt har Carolus Rex sprungit läck.

Brunners Karl XII är renons på alla mänskliga drag och saknar ett normalt själsliv. Han är kompakt blodtörstig och njuter endast när jorden gödslas med lik: "Jag skrek, gnydde, grät av skräckslagen glädje över att kunna hugga in så vilt och besinningslöst i knotor och människokött." Han hushållar inte på dödsstraffen ens mot sina egna, och skriker lappri, lappri! när någon lemlästas.

Brunners diabol som aldrig längtar, tvekar, ångrar, saknar, tvivlar eller kärlekstörstar är en kasperdocka med huvud av papier marché. Inte sällan är han så barnsligt sturig att han blir en tragikomisk pajas, som när han utan framgång spelar schack: "Här förlorade jag ständigt ty under spelet ville jag bara flytta en pjäs, nämligen kungen. Jag fann det idiotiskt med kringhoppande bönder och en dam som givits större rörlighet och makt än kungapjäsen."

Kanske har Brunner helt enkelt en simpel syn på Karl XII, kanske vill han inte psykologisera. Mot den tolkningen talar att han inledningsvis tecknar ett modersbundet, vekt barn som fostras hårt av sin far att bli en man och krigare. Här spåras bakgrunden till barndomen - den ena av standardförklaringen till diktatorer. Det hade kunnat bli intressant om Brunner tagit fram den ledsna pojken i krigsherren som just har förlorat i Poltava, eller som sitter i Lund och har sumpat hela stormaktsväldet och nu samlar ihop nationen till ett sista olycksaligt fälttåg. Som det nu blev valde Brunner kanske i stället den andra standardförklaringen till diktatorer, den mest klassiska - att tyrannen låter sig beskrivas men inte förklaras. Djävulen går inte att förstå; det är ingen mening att ens försöka.

Den som vill skriva om Karl XII har en polariserad bild att ta ställning till eller helt frigöra sig från. Under de stormiga åren runt sekelskiftet 1900 var stormaktstiden lika politiskt laddad som andra världskriget är för oss i dag. Då blev den forne krigarkungen själv kanonmat på det politiska slagfältet för eller emot demokrati. Högern firade hans minne med klang- och jubelfester, för det personligt ställda ledarskapet, militarism och nationalism. För August Strindberg och vänstern var Karl XII kort och gott "en dåre". Den monumentale Frans G Bengtsson frammanade på 1930-talet en ädel men tragisk hjälte som föll offer för omständigheter han själv inte rådde över. Brunner landar i den äldre vänsterns historieskrivning: en galen, stridskåt, oduglig (och homosexuell) härförare.

Men Brunner är på sätt och vis mer aktuell än så. Vi lever i en tid som gärna förklarar världens elände med hänvisning till onda, maktgalna män - en Hitler, Stalin, Mao, Saddam - frikopplade från alla strukturer och sammanhang, vars enda ärende är att mörda en massa människor. Förmodligen har detta, snarare än någon djupare fundering över Karl XII och dennes tid, styrt Brunners tolkning.

Brunner ligger rätt i tiden även på ett annat plan. Karl XII:s symboliska lyskraft har sedan länge mattats, men intresset för stormaktstiden och krigshistoria är fortfarande enormt. Peter Englund firade (välförtjänt) triumfer med Poltava, Bengt Liljegren skrev för lite sedan en bästsäljare om Karl XII.

Brunners bok förväntas tydligen locka en lika stor publik; den har tryckts i

50 000 exemplar.

Carolus Rex berör inte men ger ändå inte någon ro, för det är omöjligt att veta vad Brunner vill med projektet. Det är storslaget, professionellt och generöst, men det känns samtidigt själlöst och kalkylerande. Rhapsody in writing.

Roman

Åsa Linderborg