Gangsterhärva i rafflande brottstycken

Petter Larsson läser boken om gängen Södertälje – och funderar på vad hoten mot journalister kan göra

Foto: per-olof sännås
Polis utanför kaféet Oasen i Södertälje där två unga män sköts ihjäl 2010. Ann Törnkvist berättar historien om skuggsamhället bakom dådet.
BOKRECENSIONER

”Detaljerna är så spretiga, spåren så många, namnen oändliga.” Så beskriver journalisten Ann Törnkvist den mångtusensidiga polisutredning som låg till grund för att 17 personer fälldes för en lång rad brott i det så kallade Södertäljemålet för några år sedan.

Det hade lika gärna kunnat var en beskrivning av hennes egen bok Följ fucking order, som handlar om den nya generation gangsters som fick den annars mer stillsamma svarta ekonomin av utlåning, spelskulder och narkotika att explodera i våld och mord.

I botten, förstår man, handlar det om en konflikt mellan gamla vänner. På ena sidan bröderna Moussa, där det riktigt svarta fåret Dany börjat hänga med Bandidos. På den andra barndomsvännen Bernard Khouri och hans småstadsmaffia.

Personkonflikterna går också att läsa som en strid mellan de lokala gängen och Bandidos, som försöker få fotfäste i staden. Och som en kamp mellan en äldre generation, som vill behålla freden för de illegala affärernas skull, och en yngre som har närmare till öppet våld.


Boken är skriven i korta, ofta rätt rafflande stycken, lite grann som en modern deckare, och det skapar ett driv. Priset är en olycklig uppstyckning av berättandet som gör det mycket svårt att hänga med. Plötsligt dyker nya namn upp, för att snabbt försvinna. Viktiga personers bakgrund berättas bara i brottstycken, exempelvis får vi höra om Yaacoub Moussa – en av de mördade – att han skulle ha ”lämnat ett dussin lik över hela Stockholm” om någon hade givit sig på hans småbröder. Men att han har ett förflutet av grov kriminalitet får vi aldrig klart för oss, i stället framstår han som något av en hedersman. Sådant får man i stället gå till journalisten Baris Kayans mer strukturerade reportagebok Nätverket (Norstedts 2017) för att få veta.

Foto: MAX BROUWERS
Ann Törnkvist, författare och journalist.

Men det stora problemet är att medan vi får möta brottsoffer, poliser och andra, så har de viktigaste gangstrarna i stort sett vägrat att låta sig intervjuas. Tänk er ett pussel med tusen bitar, men där Törnkvist bara ger oss de yttre bitarna och lämnar ett gapande hål i mitten.


Hon träffar visserligen Bernard Khouri, och brevväxlar med honom, men det är inte mycket som kommer ur de där samtalen. Och när boken väl är klar hotar Khouri henne så allvarligt att hennes ursprungliga förlag, Brombergs, inte vågar trycka den.

I stället blir det till stora delar en berättelse om hur svårt det är att få brottsoffer och vittnen att tala, både med polisen och med medierna. De är livrädda, och det med viss rätt.

Det är Törnkvist också. Mot slutet berättar hon om sin egen rädsla och om varför hon och hennes nya förlag censurerar ett kortare stycke som misshagat Khouri särskilt – och som markeras med svart i boken.


På så vis blir boken också ett vittnesmål om hoten mot journalisterna, och hur en del av oss, trots att vi skulle önska motsatsen, ibland anpassar det vi skriver eller inte skriver, eftersom vi är rädda, eftersom vi är människor.

Kanske är det egentligen bokens huvudsak, att visa hur den rädsla får fotfäste, som gör gangstrarna till kungar. Och hur högt priset är för dem som trots allt vågar vittna: nya identiteter, eviga flyttar, säkerhetsvakter, en kanske livslång oro.

ARTIKELN HANDLAR OM

Brott

Bandidos