E-brevromanen som går utanför mejlboxen

avJenny Aschenbrenner

BOKRECENSIONER

Sami Saids bok suger in läsaren i ett egensinningt textflöde

mejlankoli sk
Sami Said (född 1979 i ­Eritrea) debuterade förra året med ”Väldigt sällan fin”. I ”Monomani” återvänder han med träffsäker humor och mellankoli till arbetet med sitt förstlingsverk.
Foto: viktor gårdsäter

Det var mindre än ett år sedan som Sami Said debuterade med en roman om vilsenhet och rädsla, Väldigt sällan fin, som med sin intrikata underfundighet gjorde sitt segertåg genom kultur-Sverige. Nu kommer boken om hur det var att skriva boken. Eller i alla fall en brevroman om en ”Sami” som under en utdragen period av monomanisk besatthet av att skriva klart sitt förstlingsverk isolerar sig i en sunkig liten lägenhet, tillbringar all tid där eller på det lokala biblioteket.

Han bryter kontakten med sina få vänner – med den mejlvän som han skriver denna långa text till, detta brev som är romanen, och vännen Oskar. Han avsäger sig steg för steg de få saker som ger honom verklig glädje. Som pannkakor med Nutella. Som tv-serier. Som choklad. Allt för att i fullständig asketism tvinga sig, ja straffa sig, till att kämpa sig igenom all den text som måste skrivas för att romanen ska bli klar.

Det är ett textflöde att sugas in i. En ström av ord att segla med i, den för åt ett håll och jag finner ingen anledning att simma emot. Sami Said har i denna bok en helt annan lätthet, på gott och ont. I Väldigt sällan fin kunde texten ibland snubbla sig fram bland berättelsens vindlingar, hand i hand med sin intrasslade huvudperson, Noah, med sin lågmälda kamp för få att vara en missanpassad eritrean i Sverige utan att definieras som missanpassad på grund av sitt eritreanska ursprung. Bara helt mänskligt skev i ett Sverige som lider av svårtartad definitionssjuka.

I Monomani ramlar orden fram i schvungfulla sjok av drastisk humor och med en underström av svart melankoli. Om att straffa sig genom att börja äta bitter, mörk choklad i stället för len och söt mjölkchoklad och hitta en hel klassanalys begravd i billighetsmärkets finchokladsatsning: ”Premium stod det. Exklusiv. Av den ädlaste böna. Hur kan bönor ha olika kvalitet? Som om den var riktad till en annan målgrupp än min. De rika. Upphöjda. Viktiga. Att jag roffat åt mig något förbjudet”. För att landa i en lakoniskt självironisk tvist: ”Varför har vi som befinner oss på samhällets botten inte tillträde till mörk choklad?”

Om att ramla in som lärarvikarie i en skolvärld där det kan räcka med att vara där för att bli barnens trygghet, den bästa läraren. Det är en sådan där bok där man läser små brottstycken högt för omgivningen då och då, för att man blir alldeles förtjust i de träffsäkra iakttagelserna. Sami Said lägger sig tätt intill sin huvudperson och manar genom hans mun fram bilden av en värld där det blåser rätt kallt.

Där tomheten måste fyllas med en enda allomfattande passion, en mani, ett skrivande. Där ensamheten både är självvald och en ofrånkomlig följd av att aldrig ha lyckats pressa in sitt eget oregelbundna jag i de sociala reglernas välsvarvade passformer.

”Varför kan jag inte få vara älskvärd? Det är inget större fel på mig. Jag är inte enbart en drös svagheter. Det finns styrkor också.”

Det är rörande och roligt i perfekt avvägda proportioner, doppar tårna i det verkligt tragiska ibland utan att drösa ner med hela benet.

Som ett spöke bakom berättelsen finns ”vännen” Oskar, han som också dykt upp i verklighetens Sami Saids intervjuer efter debuten. Han som skickade in manuset till alla förlag i hela landet och såg till att det blev publicerat, men också han som är ständigt kritisk och lägger sig i allt Sami säger och gör.

Finns han på riktigt? Ja, faktum är att Oskar Hallbert parallellt med Sami Saids Monomani ger ut en e-bok med titeln Alltför ofta Sami, där han ger sin bild av den knöliga vänskapen, eller där ”Oskar” ger sin bild av ”Sami”. Och här i metalagren får jag lite nog. Lite nog av lekar med jaget och sanningen och duet och verkligheten, litteratur som en gåta att försöka lösa under regniga kvällar i sommarstugan.

Sami Saids egensinniga handlag med språket och blick för drastiska detaljer, den nerv med vilken han skriver behöver inget påslag av yttre finurligheter. Den klarar sig bättre utan.