Sköra vingars slag markerar slutet på en epok

avJoar Tiberg

Publicerad:

Göran Bergengrens nya bok årets julklapp

Amiral (Vanessa atalanta)

Fjärilssomrar heter Göran Bergengrens nya bok, med dovt skimrande illustrationer av Nils Forshed. Årets julklapp om man frågar mig.

Myslitteratur är det inte, däremot månglärt, djupt oroande och språkskönt så att man ryser.

Redan på sidan tolv skriver Bergengren om de rationella, storlinjiga jordbrukslandskapen, ”fattigare på liar, mular, komockor, starar och solljus”, att de är sköra, ”en skörare natur”.

Det är en viktig insikt.

Det är det rationella, högavkastande – som är skört.

Ställ det mot en fjällko, eller för den delen det kubanska blomstrande jordbruket, och du ska se vad som varar längst.

Vi lever i slutminuterna på rationalitetens epok. Vad som ska komma efter, sammanbrott eller växling till något robustare, bestämmer vi.

Allt detta står i boken, men författaren galopperar inte i väg med det, han har varit skrivande för länge för det, det står, men i skymundan, man får räkna ut det själv, mellan raderna.

Att ta del av Amiralens flyttmönster till exempel, på upp till tvåtusen meters höjd – det anger ett mönster men vindarna får också styra mycket, det går ”på tvärsan och i kontrakurs” (som angelägen litteratur, hinner jag tänka) – är en poesi i sak. Från ett fågeltorn vid Finska viken har man kunnat observera en halv miljon amiraler förbiflyttande på en enda månad, på väg mot vintervistena i Spanien och Nordafrika. Ett prasslande och för de flesta osynligt språk, men en nog så viktig kugge i allt som bär oss.

Jag skulle önska att makthavarna gavs tid att sitta ett par dagar i Bergengrens språkfamn – och ta del av allt detta.

Det kommer de aldrig.

Upproret är vår sak. Hur det kommer att se ut vet vi ju inte, men ett sätt tänker jag, kunde vara en sorts immobilitetens försvar, en språkfärd som alternativ till jetfärd. I Fjärilssomrar anges en sådan ton.

Publicerad: