Tjurige Folke Fridell hade behövts i dag

Av: Anneli Jordahl

Publicerad:
Uppdaterad:

Arbetsgivarnas makt och anställdas ofrihet hade gjort ”arbetslivsjournalisten” vansinnig av ilska

1 av 3
Folke Fridell (1904–1985).

”Jämfört med Fridell framstår hela den samlade fyrtiotalismen som ett uppsluppet och livshungrigt släkte.”

I en krönikesamling skojar textilarbetaren Folke Fridell om sin ”image” och refererar till en finsk tidning som korat honom till ”pessimisten med stort P”.

I Fridells författarskap hittar man inte – de för den tidiga arbetarlitteraturen så vanliga – motiven arbetsglädje, proletär stolthet och kollektivets kraft. För Fridell är arbetarna kort och gott ”maskinbetjänter” och ”lydnadsvarelser” vars själar urholkats i alienationen: känslan av utbytbarhet.

Folke Fridell (1904–1985) blev textil­arbetare vid tretton års ålder. Han arbetade på fabrik i trettio år, ända till sin romandebut Tack för mig, grottekvarn! 1945. I sitt mest berömda verk, romanen Död mans hand, 1946, kallar han arbetarna ”de sanna konstnärerna”. Han syftar på konsten att härda ut. ”Att känna sig fullkomligt maktlöst nere i bottenläge och ändå leva och simulera människa.”

När jag läste mig igenom proletärlitteraturens portalverk förväntade jag mig inte mycket av Död mans hand. Anade att romanen om den småländske lumprivaren David Bohm skulle vara präglad av tristess, uttryckt av en gnälligt uppgiven arbetargubbe. I stället fanns jag-romanens intensiva närhet och en upplivande vitalitet i svärtan, tack vare överdriften – som berättargrepp. En krass humor mitt i ilskan och hatet inför tillvaron förde ibland tankarna till Thomas Bernhard och Emil ­Cioran.

Fridells återkommande far och son- tema fick här sin storslagna symbol. Far och son är ute till skogs. Greppet om sonens hand järnhårdnar. Sonen skriker. Fadern dör just där.

Folke Fridell var en motvallsförfattare som – likt Kurt Salomonson – kritiserade både arbetsgivarna och arbetarna. Hans karaktärer är besläktade med fabriksarbeterskan Ingrid i Kerstin Ekmans Änglahuset. Hon som på fackföreningsmötet läste en dikt och efterlyste arbetsglädje.

Det var i glipan mellan de hårda arbetspassen som livet kunde skimra för textilarbetarna. Fint skildrar Fridell hur modern tog hem ”hela sockenbiblioteket” och läste för barnen. Men själva arbetslivet kunde inte vara annat än ”slaveri” så länge inte arbetarna fick ”vara med och dela och bestämma”.

För Ivar Lo-Johansson var arbetet ”det högsta”. För Fridell ett ”nödvändigt ont”,

Det är just detta huvudspår – arbetets ofrihet – som författaren Jan-Ewert Strömbeck inspirerats av i sitt porträtt av Folke Fridell. Han utgår från Fridells författarskap och skriver essäreportage om arbetslivets historia från slaveriet, livegenskapen, bondesamhället, industrialismen och fram till dagens tjänstesamhälle med osäkra anställningsförhållanden. Vad gör arbetet med våra kroppar och själar? Hur bör arbetet organiseras? Vad är en mänsklig arbetsmiljö?

Syndikalisten Folke Fridell provocerade många genom att fortsätta in i folkhemseran att skriva om arbetarnas ”torftiga liv”. Han menade att hela produktionen borde rätta sig efter och utformas av arbetarna själva. In i det sista skrev han och talade om människovärde, och han arbetade aktivt för kooperativt ägande.

Boken om Fridell bryter av mot den tidigare utgivningen i h:ströms fina serie ”Litterära profiler”. Den som helst vill läsa litterära djupanalyser om Fridells stilistik får gå någon annanstans. Här används i stället skönlitteraturen sociologiskt och idéhistoriskt med exempel från forskningen, litteraturen och filmen.

Strömbäck var tidigare ”arbetslivsjournalist” på bland annat LO-tidningen. Det märks. Han förmedlar gedigen kunskap ledigt och lustfyllt, väver som fin bonus in egna intervjuer med Fridell. Jag hade gärna sett ett resonemang om prekariatets hushållsnära arbetsförhållanden. Nämligen de utlandsfödda kvinnor som ofta har tre Rut-påhugg på en arbetsdag. De går hemifrån innan barnen klivit upp och kommer hem när barnen har lagt sig. Ofta är de ensamstående mödrar. Just de föräldrar som anklagas som frånvarande i debatten kring upploppen i förorterna.

Hade Fridell levt i dag hade han hatat sig vansinnig över hur arbetsgivaren tillåtits få närmast all makt. All strävan går mot ekonomisk tillväxt, välbefinnande betraktas som fjant. Miljöpartiets idéer om friår hade varit i Fridells smak. Folke Fridell hade skåpat ut hela författarkåren som inkompetent att skriva om maktförhållanden på arbetsplatserna. Kristian Lundberg – som genom Yarden satt arbetsmiljön och daglönearbetet under debatt – skulle bli den enda godkända, jämte möjligen Greider och poeten Jenny Wrangborg.

Fridell visste vad han tyckte. Han vek sig aldrig och framförde sitt på ett färgstarkt vis. Hoppas bortglömde Folke Fridell blir läst och diskuterad på nytt. Tack vareJan-Ewert Strömbäck och förlaget h:ströms utgivning.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.