EU:s ruttna rötter

BOKRECENSIONER

Så la kolonialismen grunden för det europeiska projektet

Foto: Boken ”Eurafrika” bryter sönder EU:s självbild och driver in ett glödande spett i mängder av naiv EU-forskning, skriver Göran Greider.
Foto: Författarna Peo Hansen och Stefan Jonsson. Foto: NEDZAD MESIC

Halva mitt vuxna liv har jag varit medlem i Europaunionen, eller Europeiska gemenskapen som det hette när Sverige gick med efter folkomröstningen 1994. Jag röstade nej då, men accepterade som de flesta andra efterhand medlemskapet av realpolitiska skäl. Men utan entusiasm.

Känslan av att det europeiska projektet, som nästan uteslutande byggts uppifrån, håller sig med en självbild som är förskönad och ibland förljugen har för min del kvarstått: Var det verkligen fredstanken som gav impulsen till det europeiska enandet? Handlade det inte snarare om fördelarna som industri och kapital såg med en gemensam inre marknad? Och har det inte hela tiden funnits en närmast artonhundratalsmässig stormaktsdröm i botten på det europeiska projektet? Och säger inte EU:s oförmåga att hantera döden på Medelhavet något om en kvardröjande kolonial syn på icke-européer?

Europa som fredsprojekt är den bärande myten i all liberal och även socialdemokratisk ideologisk plädering för Europaunionen. Det är begripligt, ty vem kan argumentera mot freden?

Långt mer illavarslande är att EU:s officiella självbild också förefaller ha styrt nästan all historieskrivning (och mycket journalistisk bevakning) om den europeiska integrationen. Under läsningen av Peo Hansens och Stefan JonssonsEurafrika – EU:s koloniala rötter blir jag faktiskt smått chockad över vad som utelämnats i den vedertagna historieskrivningen.

Begreppet Eurafrika är i dag knappast levande någonstans men under mer än ett halvsekel var det centralt i europeisk storpolitik. Efter första världskrigets masslakt hade den koloniala världsordningen, med de europeiska stormakterna i centrum, råkat i gungning. USA och snart också Sovjet trädde fram som stormakter och bland europeiska intellektuella spred sig undergångskänslor och geopolitisk vanmakt.

I Tyskland stationerade segrarmakterna icke-vita trupper som framkallade skräckvisioner hos såväl eliter som vanligt folk: svarta soldater påstods våldta vita kvinnor och Hitler varnade i Mein kampf för ”negerblodet” i Europas hjärta men även liberaler och socialdemokrater i västvärlden varnade för ”det naturvidriga bruket av färgade i de tyska Rhendistrikten” när vithetsnormen skakades.

På tjugotalet föddes de paneuropeiska idéerna. Tanken var att de europeiska staterna måste ena sig men att det bara kunde ske om de enorma naturrikedomarna i Afrika samtidigt också exploaterades; bara så kunde Europa förses med livsrum. ”Europa kan bara återfödas i Afrika”, hette det i rader av böcker som lyfte fram Eur­afrika som lösningen på problemen.

I EU- mytologin dras paneuropén Coudenhove-Kalergi ofta fram som en föregångare, men då glöms det alltid bort att exploateringen av Afrika – och dess enligt honom rasmässigt efterblivna befolkning – var en förutsättning för ett enat Europa: Det var därifrån den ekonomiska styrkan skulle hämtas.

Efter andra världskriget låg Europa i ruiner samtidigt som de antikoloniala rörelserna växte i styrka särskilt i Asien. Till Afrika hade dock den antikoloniala smittan inte nått, förutom i Algeriet där Frankrike blodigt slog ner ett uppror redan vid krigsslutet (och snart skulle kalla in franska Natotrupper för att krossa uppror och agera den fria världens väktare).

Under de dryga tio åren från krigsslutet i maj 1945 till undertecknandet av Romfördraget 1957 formerades en mäktig geopolitisk stormaktsdröm där Eur­afrika utgjorde centrum. Samtidigt som franske utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950 kungjorde sin berömda deklaration – som inleddes med orden ”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” – bedrev hans regering ett hårt kolonialt krig i Indokina. I deklarationen nämns att en av Europas viktigaste uppgifter är ”utvecklingen av den afrikanska kontinenten”.

På EU:s officiella hemsida förtigs helt vilken oerhört central roll den koloniala ambitionen hade. Och när en annan av de viktiga arkitekterna bakom det integrerade Europa, belgaren Paul-Henri Spaak (ibland kallad Mr Europe) yttrar sig i avkolonialiseringens begynnande tid och i känslan av att Europa ansattes från alla håll kunde det låta så här: ”Vad allt detta innebär är i själva verket ett försök att göra den vite mannen till ett villebråd. Den vite mannen ska lämnas försvarslös, han ska berövas möjlighet att föra sin talan, skall lämnas hjälplös.” Ur den känslan hos ledande europapolitiker byggdes en geopolitisk stormaktsdröm om Europa.

Stefan Jonsson och Peo Hansen sätter ljuset på en fundamental, men sedan länge förträngd drivkraft i bildandet av Kol- och stålunionen och EEC: kolonialismen. Men det är ingen anekdotisk eller essäistisk historieskrivning de sysslar med, utan ett massivt grävande i de avgörande dokument och ställningstaganden som lödde ihop de franska och belgiska kolonierna i Afrika med planen att integrera Europa.

Adenauers Tyskland såg en chans att få in en fot i områden där landet mist alla kolonier och Frankrike ansåg sig inte på egen hand kunna stå för alla investeringar som behövdes för att väcka liv i kontinenten. Tanken var att Europa hade en ”civiliserande mission” på ”den mörka kontinenten”.

Konsekvenserna av denna forskning är – oerhörda. Författarna bryter sönder EU:s officiella självbild och driver in ett glödande spett i mängder av naiv EU-forskning och EU-panegyrik. Bildandet av EEC/EU innebar inte slutet på kolonialismen – utan en fortsättning av den med andra medel. De självständiga stater som bildades i Afrika fastnade redan från början, genom att associeras till EEC:s forna kolonialmakter, i ett nykolonialt beroende som försvårade utvecklingen.

Analysen har dessutom bäring på dagens EU, där de dödliga flyktingdramerna på Medelhavet vittnar om Europas kluvna syn på Afrika: Kontinenten är värdefull, men inte dess invånare. Under Ukrainakonflikten blev det uppenbart att det nästan är tabu att förstå dagens EU i termer av en stormakt med en global, geopolitisk agenda: EU vill ju bara fred och handel. EU har ingen maktsfär, ingen intressesfär och är inte alls som andra stormakter.

Därmed har varje maktanalys av EU:s agerande mer eller mindre omöjliggjorts, vilket bidragit till en så stark demonisering av Putins ryska (förvisso svårt aggressiva) stormakt att konflikten till slut bara kan förstås i termer av det onda mot det goda. EU är ju en snäll makt, som inte vill någon illa – det är budskapet när EU agerar. Den naiva synen på en stormakt är farlig för oss alla.

Den 9 maj inföll Europadagen. Vad är det för en dag egentligen?

ARTIKELN HANDLAR OM

EU

Peo Hansen

Böcker

Historia