Från Donner till Donner

Anneli Jordahl om en lågmäld tankebok med samtalet i fokus

Foto: niklas sandström
Rafael och Jörn Donner brevväxlar i boken ”Innan du försvinner”.
BOKRECENSIONER

Den nyligen bortgångne Gösta Ekman yttrade de bevingade raderna att han som son till en av landets mest berömda skådespelare var ”känd redan som spermie”.

Rafael Donner, född 1990, har förvisso inte samma tilltalsnamn som pappa Jörn. Men kändisskapets baksidor är en av brevväxlingens fiskelinor.

Rafael Donner debuterade nyligen med essäboken Människan är ett känsligt djur. Glädjen grumlades, avslöjar han, när det var svårt att avläsa hur stor del av uppmärksamheten som hade med den egna begåvningen att göra. Kopplingen till den ryktbare fadern beskriver han som både ett privilegium och ett ok.

Mångsysslaren Donner blev populär i en offentlighet som tjusades av en överklassfinlandssvenskhet varvad med machofinskhet. ”Hans persona erbjuder kompensation för en lång rad nationella mindervärdeskomplex”, skriver författaren Merete Mazzarella i essäboken Det trånga rummet.


Men den gubben går inte längre. ”Hellre människa än man”, har Rafael Donner yttrat i samband med debuten. Och mansrollen är ännu ett tema i den av sonen initierade brevväxlingen. Den 85-årige faderns genom livet så rast­lösa upptagenhet av arbete vill han inte ärva. Barnen försummades. En dotter for riktigt illa i missbruk och fadern uteblev från begravningen. Det var sönerna han fick i hög ålder som åtnjöt omsorger.

Jörn Donner kämpar sedan länge med behandlingar mot cancer. ­Tiden är utmätt. Han minns kvinnor han svek, och hushållerskor han nonchalerat. När han uttrycker homofobi, och börjar låta som en parodi, berättar han om sin dragning till att klä sig i kvinnokläder (bildbevis finns i den självbiografiska Mammuten). En outlevd önskan, som kanske bidragit till viss livssorg.

Det här är en lågmäld och fin tankebok som också handlar om skaparkriser. Båda brevskrivarna är begåvade på litterär melankoli. Den äldre är mer dragen till korta meningar, annars skriver de i samma tonart.

Det enkla ickefåfänga tilltalet med uppriktighetens riktmärke bidrar till en intensiv närvaro. ”Fuck you”, skriver far till son apropå påstådd bitterhet.

Den självbiografiska essän och brevväxlingen är genrer väl förankrade i den finlandssvenska berättartraditionen.

Just här har författaren Jörn Donner gjort sina starkaste avtryck, och nu tycks sonen gå i samma spår.


Omslaget är svartvitt och vackert formgivet i danskt band. I ett ­fotomontage smälter faderns och sonens ansiktshalvor ihop till ett, en tydlig hälsning till Ingmar Bergmans Persona.

Fast till skillnad från i filmen talar båda. Ett samtal som fler – inte bara de kända vilkas ord går i tryck – borde göra med sina föräldrar. Innan de försvinner.

ARTIKELN HANDLAR OM