Kluven mellan tradition och modernitet

Anneli Jordahl om ”En shtetl i Stockholm” av Kenneth Hermele

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Kenneth Hermele valde varken pappans eller mammans väg i livet.
BOKRECENSIONER

Varje stor stad rymmer mindre samhällen där invånarna har sina kvarter med upptrampade spår, egna umgängeskoder och eget språk. Jag slår upp shtetl i ordlistan för jiddish i Kenneth Hermeles självbiografiska berättelse och får veta att det betyder by med stor judisk befolkning. Det är just den ”byn” i 1950-talets Stockholm som återkallas i minnet i denna blandning mellan familjekrönika och memoar. 

Författarens pappa, Arthur Hermele, anlände till Stockholm strax före andra världskrigets utbrott. Medan mamma Perla kom från Polen redan i början av 30-talet. Efter kriget sökte sig 13 000 judiska flyktingar till Sverige. Hälften av dem stannade i Stockholm.

Alla levde i stor oro för utvisningar, precis som de som flytt från krig i dag.

På 50-talet frodades folkhemmet, industrialismen var på väg mot sin peak och det materiella välståndet ökade. Flyktingarna var välkomna att vila upp sig ett halvår, men stanna skulle de inte. Alla levde i stor oro för utvisningar, precis som de som flytt från krig i dag. Hermele konstaterar att det var svårare att bli svensk efter kriget än före. Väntan på medborgarskap tog åtta år för morfadern på 20-talet och 15 år för pappan.

Familjen Hermele bodde på det fattiga Söder i det judiska huset på Lindvallsplan 4. Det pågick en dragkamp mellan modernitet och strävan efter välstånd (pappan) och traditionens fromhet och vördnad av enkelt leverne (mamman). De två sönerna slets mellan olika existentiella hållningar. Den äldste och ”den utvalde” sonen Kenneth är mammas pojke. Tillsammans följer de synagogans traditioner och i hemlighet hånar de handelsresande Arthur som är borta 200 dagar om året. De ringaktar hans pryl-intresse samtidigt som de lever bekvämt på leksaksföretagets inkomster. Till slut har Arthur slitit ihop till en sommar-stuga på Väddö med inomhuspool. 

Arthur slår knut på sig själv för att bli svensk. Ambitiös och pliktinriktad är han mot alla – förutom sin familj. Väl hemma smiter han i väg och katalogiserar sina stenkakor med klassisk musik. Klart att det finns sårade själar bakom hustrun och äldste sonens raljans.

Hermeles intressanta uppväxtskildring kommer samtidigt som flera böcker om judisk historia och identitet, exempelvis Dina och Jovan Rajs Att återvända till livet. Viktiga röster när antisemitismen blir allt grövre.  Men Hermeles uppväxtminnen skiljer ut sig med familjedevisen ”Förintelsen gick oss förbi”. Överlevarnas barn som växte upp under ”små omständigheter” kunde vara ”knepiga”, konstaterade skolpojken Kenneth. Det ska dock visa sig att Förintelsen satt påtagliga spår i släktleden, men därom höll de tyst.  Familjen föredrog att blicka framåt.

Det är när pappan ligger döende som berättelsen föds. Sonen går igenom brev, foton, dagböcker och kassaböcker för att lära känna sin far. Vad blev det av Berlinaren med arkitektdrömmarna? Därefter skriver han om mamma Perlas socialt utsatta uppväxt.  Vad blir syntesen av dessa skilda världar? Jo, den intill odräglighet förträfflige sonen ska komma att göra båda föräldrarna besvikna.

Modern skriver ett avskedsbrev då älsklingssonen väljer en icke-judisk kvinna och dessutom blir agnostiker. Han går förvisso Handelshögskolan, men vägrar ta över familjefirman. I stället väljer han biståndsarbete för Sida och som vänster ifrågasätter han dessutom Israels politik mot palestinierna.

Boken är skriven i pappans anda: registrera, lista, katalogisera. Det eventuellt sentimentala hålls förvisso stången, men det svider aldrig.  Avgrunder omnämns pliktskyldigt. Som moderns dramatiska död i Tel Aviv efter en självmordsbombares dåd.

Den judiska efterkrigserfarenheten måste inte vara en mardröm för att få bli berättad

Stundom påminns jag om Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel (2012), också den om en ljus efterkrigsuppväxt på Söder, kluven mellan tradition och modernitet. Men där Zerns spelar på den litterära essäistikens mest finstämda strängar är Hermele mer matter of fact, om än underhållande. Särskilt om det judiska Stockholm som rörde sig mellan shul (synagogan) på S:t Paulsgatan, judiska församlingen på Wahrendorffsgatan och judiska affärsidkare. Hermeles handlade alltid hos andra judar.

Den judiska efterkrigserfarenheten måste inte vara en mardröm för att få bli berättad. På den punkten är Hermeles debutberättelse en välgärning.

ARTIKELN HANDLAR OM