Minnen med (S)prängkraft

 Fredrik Sjöberg hittar samtidspolitisk dynamit mellan Olle Svennings rader

Foto: Bengt KÄRRMAN
1966 handplockade ­Tage Erlander den unge Olle Svenning till sin ­innersta krets i statsrådsberedningen. I År med Erlander skildrar han nu tiden och arbetet i kansliet.
BOKRECENSIONER

Vissa böcker är dynamit. I det här fallet är det dock inte vanlig dynamit jag tänker mig, inte sådan man kan blåsa bort ett helt berg med i en dramatisk smäll för att sedan bygga något på platsen. Olle Svenning är ingen revolutionär. Han är slugare än så, eller känsligare. Man kan även pröva beteckningen vis.

Alltså skrev jag ordet ”snigeldynamit” i marginalen under läsningen av hans nya bok År med Erlander; ett långsammare sprängmedel man använder i känsliga miljöer. Man borrar hål i berget och häller i en trögflytande vätska som sedan expanderar. Sprängningen är inte spektakulär, men slutresultatet blir det samma.

Ytligt sett är detta en minnesbok som handlar om de år på 1960-talet då den unge författaren arbetade som en av Tage Erlanders pojkar i statsrådsberedningen. De var ett gäng handplockade ljushuvuden som skrev underlag till tal, besvarade brev och likt Odens korpar höll koll på vad som rörde sig i tiden.


Jobbet var Svennings första, och han fattade inte varför han fick det. En tjugotreårig teaterkritiker från Skåne. Han var inte ens med i SSU. Fast det är klart, han var aktiv i den socialdemokratiska studentklubben i Lund, och medlem i Clarté, som då ännu inte hade kalvat i väg mot halvreligiös maoism. Dessutom var hans far en av partiets patriarker, riksdagsledamot sedan länge.

Olle Svenning var helt enkelt en av de där snabbt stigande, unga stjärnorna som partistrateger alltid söker med ljus och lykta. Ett telefonsamtal bara, sedan var han inne. Det var 1966.

”Genom att minnas den tiden och dess dramatik belyser Svenning flera av ­nu­tidens ­hetaste frågor.”

Erlander hade varit statsminister i 20 år och plågades av tanken att inte räcka till. Det mesta av detta är väl känt, dels genom hans egna dagböcker, dels genom fjolårets biografi av Dick Harrison. Behållningen här är av ett annat slag. Skildringen av arbetet i kanslihuset gör i sig boken läsvärd. Annat gör den också tänkvärd.


Svenning befann sig i smöret under några av socialdemokratins bästa år. I valet 1968 fick partiet drygt 50 procent av rösterna. Banden bakåt var intakta via Ernst Wigforss, Östen Undén och andra, och snart skulle Palme ta över. Även pojkarna skulle låta tala om sig; Allan Larsson, Valfrid Paulsson, Ingvar Carlsson, Anders Ferm och allt vad de nu hette (en brist är att boken saknar personregister).

Den politiska spelplanen förändrades fort. Vietnamrörelsen skapade oro i leden, medan miljödebattörer och feminister lät ana vad som komma skulle. Bostadsbristen var skriande och inom LO talade man allt oftare om ekonomisk makt. Inte bara trygghet. Jämlikhet också. Samtidigt började en helt ny typ av tv-journalister ta sig ton. Ändå lyckas Erlander leda partiet till en succé.


Det är inte bara tur. Han ger Palme fria tyglar i kritiken av USA och kan därigenom blidka vänstern, han lyssnar noga när miljögurun Hans Palmstierna bränner av sina domedagslarm och inför valet utökar han antalet kvinnliga ministrar till två. Dittills hade en kvinna i regeringen varit standard, vilket för övrigt Gunnar Sträng ansåg var en för mycket.

Visserligen gavs de inte ansvar för annat än familjepolitik, nedrustning, invandring och annat som ansågs passande för kvinnor, men ändå. Det hände mycket de där åren, och Svenning kan konsten att skriva.

Men som sagt, allt det där är bara läsvärt. Sprängkraften kommer av att År med Erlander egentligen handlar om någonting annat. Bra böcker gör ju ofta det.

Sålunda läser jag den som en uppgörelse med Socialdemokraterna av i dag, helt utan bitterhet, knappt ens vrede. Att berätta först efter femtio år visar sig vara välbetänkt. Jag kan inte undgå att jämföra med Daniel Suhonen, som i sin bok om tiden som fixarpojke hos Håkan Juholt framstår som en ursinnig dynamitard.


I kanslihuset fick Olle Svenning uppdraget att hålla koll på den litterära världen. Vilka böcker måste man läsa? Ty sådant bör en statsminister veta. Därför är det nog ingen tillfällighet att ett av bokens nyckelcitat kommer från Erlanders favoritbok, John Steinbecks roman Det stora kalaset.

”Alla de egenskaper vi beundrar hos människor – godhet och generositet, öppenhet, känslighet och tolerans – är de som i allmänhet följer misslyckandet åt i vårt samhällssystem. Och de drag som vi avskyr – hårdhet, girighet, lystenhet, elakhet, egoism och självupptagenhet – är de som leder till framgång. Och folk beundrar kvaliteten hos de förra egenskaperna och älskar resultaten av de senare.”

Genom att minnas den tiden och dess dramatik belyser Svenning flera av nutidens hetaste frågor – mediefixering, migration, bildningsförakt, EU-medlemskapets ekonomiska blåsning – och han gör det lugnt och metodiskt via bilden av ”den siste socialdemokratiska regeringschef som vann ett riksdagsval genom att föra en radikal socialdemokratisk politik”.

Och som den drivne författare han är, vet han att lämna en hel del åt läsaren själv att fundera ut, medan han underhåller med citat från Erlander, ständigt måttfull, ofta klok. Som hans ord på valnatten 1968, när segern var ett faktum. ”Nu ska jag ha en stor jävla sup. Ge mig två centiliter.”


Fredrik Sjöberg
Olle Svenning medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Fredrik Sjöberg, författare och kritiker
i Svenska Dagbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM