Gud, vilket skvaller...

avÅsa Linderborg

Åsa Linderborg läser ännu en som fallit för Helge Fossmo

Foto: Börje Thuresson
Helge Fossmo.

Mitt intresse för Knutby har varit begränsat. Den inverterade och perverterade sekten har visserligen bjudit på sorgliga och sensationella snaskigheter, men inte gett några allmängiltiga insikter. Därför blev jag nyfiken på Eva Lundgrens Knutby-koden, nyss utgiven på norska. Som religionssociolog borde hon ju kunna sätta in Knutby i en större kontext, vilket också är hennes syfte.

Eva Lundgrens metod har varit att intervjua Helge Fossmo i 500 timmar. Av dessa samtal kan hon dra två slutsatser, varav den första är självklar och den andra inte kan bevisas: 1) religionen har spelat en avgörande roll för sektmedlemmarnas verklighetsuppfattning, 2) Helge Fossmo har varit helt i händerna på Åsa Waldau, och mycket pekar mot att han är oskyldig till både sin första och andra hustrus död
 

Boken är en orgie i skvaller, i huvudsak om sektens sexliv. Ska man tro Fossmo, är fritiden i Knutby ett slags hustrubytarkvällar, där den (kvinna) som blir över tvingas vakta ungarna. Ingen synd är värre än skilsmässa, varför man hellre ber till Gud att han ska ”hämta hem” den man inte längre vill leva med. Och ingen gör något utan Kristi bruds godkännande.

Det Eva Lundgren åstadkommit är inte vetenskap. Hon har skrivit en partsinlaga och är ett empiriskt bevis på Helge Fossmos omvittnat magnetiska karaktär – han bockar och bugar själv i ett eget efterord. Att hon föll så pladask i farstun kan kanske också förklaras av att hon mötte honom när hon själv var hudflängd för sina uttalanden om Roks.

Att Knutby-koden inte håller för en vetenskaplig granskning innebär inte att man behöver ställa sig på Kristi bruds sida – hon är ju bestämt av en sort för sig. Inte heller att man måste köpa bilden av Sara, barnflickan, som ett värnlöst offer. Lundgren påpekar, med all rätt, att Sara tycks vara ovanligt målmedveten och handlingskraftig. Men oavsett om man ser henne som stark eller svag, har ingen hittills kunnat förklara hur hon kunde ta steget att bli mördare – det är ju trots allt svårt att döda, annars skulle fler göra det.
 

Märkligt är också att Eva Lundgren, som är expert på patriarkala strukturer, inte analyserat rättegången ur ett genusperspektiv. Hon ser den ”milda” domen mot Sara som ett resultat av en manipulativ personlighet. Man kan lika gärna tolka domslutet som ett exempel på att kvinnor av naturen anses irrationella och inte förmögna att förstå eller ansvara för sina handlingar.