Farfar var inte rasbiolog

BOKRECENSIONER

Reportage

Eva F Dahlgren

FARFAR VAR RASBIOLOG

Bokförlaget DN

Det finns ett problem med Eva F Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog, och det är att farfadern Ossian Dahlgren inte var rasbiolog.

Han var mycket annat.

Professor i botanik i Uppsala, folkbildare, högerman med humanistiska intressen. Han bar på tidstypiska fördomar liksom flertalet i hans generation som fötts i sent 1800-tal.

Men det märkliga är att han bröt mot mallen för hur akademiker i hans generation skulle tycka och uppträda. I november 1938 skriver han i sin dagbok att ”Tysklands behandling af judarna uppröra oss”. Det är efter kristallnatten.

Vintern 1943 går han i studenternas demonstrationståg i Uppsala i protest mot att den tyska ockupationsmakten i Oslo arresterat hundratals studenter och lärare. Året därpå får han avslag från Statens handelskommission då han försökt skicka några småsaker till forskaren Seelieb som satt i tyskt koncentrationsläger.

Om Seelieb skriver Eva F Dahlgren att hon inte vet om han var jude och så lägger hon till: ”Men det skulle inte förvåna mig om farfar både var antisemit och samtidigt försökte hjälpa en judisk familj”.

Där smög sig ordet antisemit in.

Samma tillvägagångssätt använder hon när hon talar om farfaderns politiska hållning. ”Var farfar nazist?” frågar hon. Hans namn står inte att finna i någon medlemsteckning, men det överraskar henne inte eftersom farfadern nog ansåg ”att han stod över politiken”.

Där smög sig ordet nazist in.

Hennes utgångspunkt är att farfadern ska nitas fast som nazianstruken och rasistisk även om källmaterialet – dagböcker och en stor brevsamling – inte ger belägg för det. I brist på empiri förlitar hon sig på sin ”intuition” och den teknik som kallas guilt by association.

Hon glider mellan farfar och Herman Lundborg, förste chefen för det svenska rasbiologiska institut som grundades i Uppsala 1922. Plötsligt handlar boken om den senare och andra motbjudande rasbiologer med nassesympatier. Och farfadern har plötsligt knuffats in i det gänget. Det är inte vackert gjort.

Hur annorlunda är då inte breven som hon rikligt citerar ur. Farfar Ossian och farmor Greta är kära som klockarkatter och oroar sig ständigt för varandras hälsa. Bägge skämtar om hur kort i växten Greta är, bara 1,47 m – i västficksformat. Det är rart.

Men det verkar inte barnbarnet tycka. Hon nämner att hon själv är 1,57 m lång och ”kanske inte borde ha fått födas” och ”kanske har jag för liten hjärnskål”.

Hon är offret, är budskapet. De döda tiger still. Farfars lik duger till mycket.

Nils Granberg