En dandy i toppform

Carl-Michael Edenborg förförs av Jean Lorrains ”Monsieur de Phocas”

BOKRECENSIONER

RECENSION. Varje läsare upprättar en egen litterär tradition. Min kunde löpa från Shakespeare via Livijn och Brontë och Poe till Bataille och Jäderlund och något femtiotal länkar däremellan. Ibland får den här personliga traditionen en ny länk, det händer inte så ofta.

Min har just fått en ny. Det känns stort!

Den legendariska bögen, knarkaren, dandyn, bråkmakaren och undantagsmänniskan Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas publicerades ursprungligen i Paris 1899–1901. Stark plats, starka år. Nu kommer den i sin första svenska översättning.

Sällan har jag hållit i en bok som så starkt vidrör mig innan jag ens börjat läsa. Det har inget med författarnamnet och titeln att göra; i min djupa obildning kände jag inte till dem innan. Valet av kartong till omslaget är lent som sammet, det bidrar till känslan. Men omslagsbilden! Ka-Bang! Swooosh! Den rör mitt innersta. Den är sublim.

Jag känner Susanne Johanssons bild fortfarande när jag slår upp pärmarna, jag känner den magnetiska närvaron av dess grönblå mysterier mot min handflata medan jag läser. Och jag vill aldrig lägga ifrån mig boken, jag vill bevara hennes bild i min hand medan jag avnjuter romanens minsta kommatecken. Så vackert det är när ett förlag vågar låta en konstnär tolka texten, så mycket sådant kan vidga och förföra!

Författaren och dandyn Jean ­Lorrain, karikerad av Sem (Georges Goursat, 1863–1934).

Monsieur de Phocas hävdas av Alastor Press vara dekadenslitteraturens mest extrema skapelse, dess kulmen och slut: en accelererande mörkerraket från Baudelaire via Swinburne och Huysmans. Krutgubben Elias Wraak beskjuter sin sedvanligt suveräna översättning med fotnoter som förklarar hänvisningarna till fantastiska samtida fenomen, som den lesbiska baren Le Rat Morte – Döda råttan.

Tyvärr skämmer Kristoffer Leandoers förord totalverket. Han skriver knappt om romanen, då främst i en meningslös jämförelse med Proust. Det är rent sabotage: förordet väcker inte läsarens lust, törst, aptit. Dock drar Leandoer basala fakta om författaren och hans tid: det kunde ha funkat som efterord.

I likhet med Batailles Ögats historia är det inte i första hand människorna som spelar huvudrollerna i Lorrains roman. Det är en blick som står i centrum. En grönblå, havsskimrande blick som huvudpersonen en gång skymtat och som han nu förtvivlat försöker återfinna. En blick som betyder allt och ständigt undflyr. En blick av smaragder, sjunkna städer och absint.

Kring detta huvudpersonens sökande väver författaren samman samhällssatir, nyckelroman, deckarinslag, bisarra karaktärer, mord, droger, hallucinationer. Mina associationer flyger mellan sådant som Strindbergs Inferno och Mirbeaus Lidandets lustgård. Läsaren får till och med besöka Gustave Moreaus enastående museum med dess liderliga, lustfyllda, livsfarliga målningar.

Monsieur de Phocas är kort sagt underbar: lyrisk, satanistisk, rolig, översvallande och mycket mycket dekadent.

FAKTA

ROMAN

» Monsieur de Phocas

Jean Lorrain

Övers. Elias Wraak

Alastor Press

ARTIKELN HANDLAR OM