Intimt och intensivt

Foto: Hanna Nordenhök.
BOKRECENSIONER

■ ■Hyacinterna skärs upp och Möllevångstorget ligger dolt under snön. Långa instrument förs in genom loben. Fårhjordarna rör sig i mörkret. Överallt finns det luckor och öppningar att falla genom. I Hanna Nordenhöks debutdiktsamling Hiatus är kriget lika tyst som obönhörligt och pågår ständigt mellan varje aspekt av världen och språket. I de fem sviterna, Tal, Hiatus, Skär, Sorge och Linjer finns en intimitet och intensitet som är märklig med tanke på det teoretiska anslaget. Hanna Nordenhök, som också arbetar som dramatiker och litteraturkritiker, skriver om det mest ogripbara. Om språket, som på samma gång är ett fält som barnet beträder för första gången, och en livskamrat som ligger på sin dödsbädd. I bland springer man långa sträckor för att få fatt i det, och ibland sitter man blickstilla vid sängkanten och kramar om det för att det inte ska slippa en ur händerna. Hiatus är en sorgeprocess mellan språket, författaren, läsaren, världen och texten, där det är oklart vem som egentligen sörjer vem. Nordenhöks poetiska logik bygger på ett associativt orsakssamband. Hon gräver behärskat i den gränslösa jorden, närmare och närmare skallbenet, där språket pulvriseras eller blir till en vithet som bländar.

Hiatus handlar framför allt om skriftens tillblivelse. På den nakna vita formen, vars vilja är oklar för diktjaget, tar bilden plats. Texten som skrivs fram går inte att genomlysa, den går bara att vara i. När jag läser förblir dikternas betydelsemönster dolt, oralt. Det bildas på tungspetsen, men går inte att artikulera. Någonstans finns en distorsion som liknar ett ansikte. Så småningom skadas bilden, men jag kan fortfarande leva inuti en mening. Och framför allt kan jag modifiera bokens egna meningar och använda dem för att beskriva min läsupplevelse av den. Precis som jag har gjort i det här stycket. För redan i och med den första svitens inledande meningar börjar Hiatus att röra sig på ett metalyriskt plan. Till och med när diktjaget kissar ser jag till slut hur dropparna bildar bokstäver.

■ ■Hanna Nordenhök rör sig i en poetisk tradition som spänner mellan Hélène Cixous (vars rad ”Jag skriver och du är inte död” inleder hela samlingen), Gertrude Stein och många andra. Mellan språkets ogripbarhet och kaffekoppen. Vad innebär det egentligen att något skriver och att någon inte är död? Vad betyder konjunktionen och på vilket sätt fogar den samman de två fraserna till en mening? Är skriften ett resultat av duets bortgång, eller i själva verket orsaken till den? Det är inte svårt att läsa Cixous dubbelexponering som en poetik för hela Nordenhöks diktsamling. Det är en uppslitande och skoningslös läsning som jag vill återvända till många gånger.

Hiatus teoretiska anslag fungerar som de vadderade väggar som tar emot ljudvågorna när den språkliga granaten briserar. Man hör inte vad som händer. Men man känner hur rummet skakar.

Athena Farrokhzad