Vilse i det frigjorda 70-talet

Cecilia Djurberg läser en roman om ofrihet mitt i det fria

Foto: emil WESOLOWSKI
Marianne Lindberg De Geer (född 1946).
BOKRECENSIONER

Under belägring” är uppföljaren till Marianne Lindberg De Geers självbio-grafiskt präglade romandebut På drift som kom 2017. När den nya boken börjar har huvudpersonen Mona slutat driva runt och slagit sig ner – men inte till ro – i Göteborg.

Mona har insjuknat i gulsot, pausat konstnärsambitionerna och blivit ensamstående med sitt lilla kolikbarn. När hon tar jobb på Bup-boendet Femman får hon en identitetskris, för där bär såväl personal som patienter sina privata kläder.

Hon är obekväm med 1970-talets moderna idéer om psykvård, som går på tvärs med hennes utbildning, och går själv runt och väntar på att bli avslöjad som patient. Pappans självmord när hon var tonåring är inte bearbetat, mammans alkoholism utvecklas dramatiskt på distans och ett deppigt mönster börjar framträda i Monas relationer med män.


2014 satte Marianne Lindberg De Geer upp sin pjäs med samma titel på Dramaten, om maktspelet på ungdomspsykavdelningen under den gränslösa Doktor C. Jag såg den inte själv, men ett par kritikerkollegor berömde särskilt gestaltningen. Romanen ramar in den berättelsen, men saknar med sin redovisande och konstaterande berättarstil i tredje person en hel del språklig gestaltning.

Personerna framstår som arketyper och det känns lite som att läsa Monas journal. Ändå lockas jag in i berättelsen, och tycker att det finns något intressant med att Mona fortsätter vara lika irriterande passiv som i första boken. Hon låter livet hända och männen ta för sig. Sex har hon ”mest för att göra någon glad.” Så visst är Mona något på spåren när hon pratar om att hon borde vara patient och inte vårdare.

Inte förrän halvvägs in i boken, när hon raggar upp och förälskar sig i musikern Johnny (som vi med koll på författarens biografi förstår har Björn Afzelius som förlaga) får Mona uppleva något av det härliga sex man ändå förväntar sig av en 70-talshistoria.


Nu ska varken romanfigurer eller självbiografiska författare lastas för att de råkat ut för dåliga män. Men jag slås av hur lite känslokurvorna kröker sig textuellt i romanen, och undrar varför Mona aldrig pratar med någon vän om sina upplevelser.

Inte heller avsaknaden av förtrogna kan man väl lasta en författare eller romanfigur för – Mona är helt enkelt väldigt ensam. Och det här perspektivet säger något viktigt om såväl romantiseringen av de skönt frigjorda 1960- och 70-talen, som om maktstrukturer och den komplicerade inställningen till sex som lever kvar på sina ställen än i vår tid.

Om det är något Metoo verkligen lärt oss, så är det att mycket av det dåliga medvetande om var gränserna för övergrepp går, har att göra med ensamhet och brist på samtal om dem, och de tabun som omgärdar sex. Bilden av frigjorda kvinnor släpar fortfarande på skuggor av skuld och skam, och romanens Mona är på de flesta vis ofri, men lever i en illusoriskt frigjord tid.


Just därför är det intressant att följa Marianne Lindberg de Geers berättelse. Den påminner om hur jävla komplext det varit och fortfarande är med de här gränserna.

ARTIKELN HANDLAR OM