Livet utan den rätte

Malin Krutmeijer om ”Nuckan” – skriven med lätt hand men med tungt sinne

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Malin Lindroth (f. −65), författare.
BOKRECENSIONER

När hon är femtio år gammal inser författaren Malin Lindroth att hon är en modern nucka – den där föraktade kvinnan som aldrig seglar i hamn hos den rätte, utan lever ensam år efter år. 

Nu har hon skrivit en hel liten bok om nuckan som typ och tillstånd. 

Hon gör det med lätt hand och ganska tungt sinne, för bakom nuckan såsom Lindroth definierar henne ligger en rad avvisanden. Ensamheten är inte självvald, och det är genant i sociala sammanhang.

För att jämna ut statusskillnaden mellan sig själv, par och familjer så att de inte känner sig obekväma, måste nuckan kompensera. Hon kan till exempel kalla sig ”självbo” – ett ord som Lindroth hittar i en peppig bok – eller uppträda i offentligheten med en yogamatta under ­armen. Hon kan intyga att hon njuter av friheten och sina många underbara vänner.

Nuckans samlade erfarenheter får liksom inte finnas, trots att det finns rätt många som delar dem. I vindlande, inte alldeles färdigtänkta texter föreslår Lindroth att skälen är flera. Ett är naturligtvis en oro över vad nuckan egentligen håller på med i hemlighet bortom konventionerna, och vad hennes blick där halvt utifrån ser. Ta Lindroths favoritnucka miss Marple, ”konventionens väktare” som samtidigt inte missar ett enda lik i de präktiga garderoberna.

Ett annat skäl är att det inte går att fullt ut förklara varför ­vissa lyckas para ihop sig och andra inte, trots att de vill. Lindroth letar efter orsaker men till slut måste nog tillfälligheter med som en faktor – också det svårt att acceptera i denna tidsålder där starka individer förväntas välja, hålla sig med målbilder och skapa sin framtid. Tanken att slump, tur och otur är med och formar våra enda liv skapar ångest.

Lindroth beskriver pricksäkert hur ­nuckan konstrueras som ett hot att plåga flickor och kvinnor med. Själv kommer jag plötsligt ihåg när en okänd tant på ett tåg mönstrade mig och gjorde en iskall utvärdering: ”Du är väldigt lång. Prinsessorna på Haga var ju så långa så man trodde aldrig de skulle bli gifta.” Jag hade ingen aning om vilka prinsessorna på Haga var, men jag förstod att tanten njutningsfullt spådde mig ett skräckscenario. Jag var tretton år.

Lindroth har ett antal snarlika, men mindre komiska, erfarenheter i bagaget. Hon drömmer att hon mirakulöst hittar en väg genom ett slagfält. Kanske är det den sexuella konkurrensens krig, kanske de sociala hierarkiernas eller rent av det mänskliga livets.

ARTIKELN HANDLAR OM

Essäer