Gangstertjejens svåra väg tillbaka

BOKRECENSIONER

Habilt och smärtsamt om att vara exkluderad av Karolina Ramqvists nya roman

Foto: Karolina Ramqvist (född 1976). Foto: Lotte Fernwall

Karolina Ramqvists roman Flickvännen från 2009 (Norstedts) var ett udda kvinnoporträtt, kontroversiellt om man så vill.

Här hade vi en docka, Karin, som för allt smör i Småland inte ville lämna sitt dockhem. Att detta vilade på en grund av värdetransportrån och våld tycktes inte bekomma henne det minsta. Bara hon fick gå där och glassa bland vitvarorna och vänta på att den tungt kriminella glidaren John skulle komma hem från jobbet.

Än mer gåtfullt att denna gangsterbrud också låtit sig värvas ur den kulturella och medvetna medelklassen. Ramqvist ordade inte så mycket om saken, utan matade i stället på med utstuderat monotona skildringar av Karins sysslor i hemmet. Karin brygger kaffe, Karin tittar på tv, Karin gömmer p-piller på toaletten.

Resultatet blev suggestivt och lite kusligt, och mil från exempelvis det smått hemtrevliga skurkhustruporträttet av Carmela Soprano.

Det där med p-pillren verkade hur som helst slå slint, för i Den vita staden, saluförd som en fristående fortsättning på Flickvännen, går Karin omkring i huset med en dotter på armen. Dream, halvåret gammal.

Pappa John, däremot, är ute ur bilden. Död.

Berättelsen viker inte från föregångarens repetitiva metod, med Karin liksom betraktad utifrån, genom villans skottsäkra panoramafönster. Ändå tvingas hon nu vända blicken utåt, mot det omgivande landskapet:

”Hon ville bli ett med det stora, tunga lugn som tycktes råda därute. Vara ett av gruskornen under snön i klippskrevan, eller barret som riste på skotten när tallarna vajade i blåsten ... Hon ville existera på samma villkor, vara lika slapp och oförskräckt inför sin egen undergång.”

Undergången är dock mera prosaisk än så, och representeras här av Kronofogden och Ekobrottsmyndigheten. Huset ska säljas på exekutiv auktion, liksom bilen. Karin försöker förstås kränga lite väskor på Blocket, men inte kan det ge mer än kaffepengar.

Till slut ger hon sig ut i det vita för att söka hjälp. Hon besöker vännerna, Johns skurkkumpaner och deras tjejer, familjen som skulle vara ”mer tolerant än den hon ursprungligen haft”. Hon ställer dem till svars, tigger. Vars är stålarna! Johns andel!

Karolina Ramqvist har en fin förmåga att låta sin berättelse fyllas av den energi som alstras i glappet mellan tillvarons kontraster. Varmt ställs mot kallt, inomhus mot utomhus och hud mot skare. Den vita staden är för övrigt en av de bästa beskrivningar av den urbana vinterns fulfest som jag har läst.

Här får vi rysskylan komplett, med svallis ur stuprören och styvnade portionssnusar i gruset på trottoaren: ”En ung man med blossande öron stod mitt i gatan med en visselpipa. Han såg på henne och blåste i pipan, en kort signal och takskottarna höll upp med sitt arbete.”

Inte bara takskottarna utan hela världen tycks vika undan för Karin varhelst hon trampar fram med barnvagnen. Vännerna ler men menar sig vara oförmögna att hjälpa henne. Johns advokat bjuder på middag men hänvisar till myndighetspraxis: ”Det är dessvärre så att det manöverutrymme man har i ett sånt här läge är väldigt marginellt.”

Huvudpersonens känsla av att vara utelåst är skildrad med smärtsam precision, men trots allt är jag tveksam till om berättelsen har energi nog för att helt stå på egna ben (även om en vådlig värmeutveckling äger rum mot slutet). I Flickvännen fanns trots allt en poäng med Karins slutenhet, liksom en antydd och fungerande förklaringsgrund med en kontrollerande mamma (erinrande om Sagas mamma i Alltings början från 2012).

I Den vita staden upprepar Ramqvist sitt berättartekniska trick på ett habilt vis, men särskilt i bokens senare del tycks hon ha tröttnat en smula på stackars Karin som nu framstår som än mer kryptisk och nästan ­lite radiostyrd.

Men gå till socialen människa, vill man utbrista. Fall ihop och gråt! Ring mamma eller Frälsningsarmén!

ARTIKELN HANDLAR OM