Döden på oväntat besök

Lennart Bromander läser en debutroman med stark autencitet

Foto: Sara Mac Key
Carolina Setterwall (född 1978).
BOKRECENSIONER

En morgon i oktober 2014 går Carolina Setterwall med sin åtta månaders pojke i famnen in i sovrummet för att se om pappa är vaken, men finner honom död i sängen. Helt oväntat har hans hjärta stannat under natten. I Låt oss hoppas på det bästa berättar hon om de få åren med Aksel, som hon trodde skulle bli mannen i hennes liv, och om de två åren som följde på hans död. Texten är utformad som en roman, men såvitt jag förstår ­inte det minsta fiktiv.


Både Aksel och Carolina arbetar med något diffust inom reklam-, nöjes- och kommunikationsbranschen. De är välavlönade, har resurser att bo efter behag på Söder eller i Gamla Enskede, lever ett intensivt uteliv och de reser ibland till Japan eller Zanzibar om de får lust.

Men de är olika. Carolina pådrivande och initiativrik, Aksel i alla avseenden motsatsen. Carolina planerar allt, släpande Aksel efter sig även i detta med att skaffa barn. Inför sitt barns födelse köper hon för säkerhets skull babykläder i olika storlekar, eftersom hon inte vet exakt hur stort barnet kommer att bli. Så kan det gå till i den övre medelklassen i ett konsumistiskt överflödssamhälle. Men reflexioner kring samhället gör inte Carolina Setterwall, hon är desto öppnare med att pejla känslor.


Helt tydliggöra hur hon så till den grad kunde falla för den skygge och litet tröge Aksel lyckas hon väl inte med, men han framstår i alla fall som en hygglig och omtänksam person. Med hans död kastas Carolinas liv ut i kaos, och större delen av romanen – om den nu ska beskrivas som en roman – skildrar med närmast klinisk detaljrikedom hur hon reagerar inför allt som händer, hur hon upplever tidens gång eller brist på gång och hur relationen utvecklas till anhöriga och vänner, som är många och lojalt stöttande.

Hon registrerar varje känslosvängning och differentierar hur de där svängningarna yttrar sig gentemot sonen, vännerna, släktingarna och den nye mannen, en änkling i samma ålder, som hon möter men när det blir riktigt på allvar inte kan knyta an till.


Romanen beskriver sannerligen en stormig känsloresa. Carolina Setterwall koncentrerar sig rimligt nog ego­centriskt på sina egna känslor men väjer inte på något vis för att blotta även deras mer problematiska uttryck.

Naturligtvis går det inte att recensera själva jag-gestalten i den här boken, även om man ibland får lust att ryta åt henne: Gör inte så där, eller tagga ner den där överbeskyddande modersinstinkten! Men det är beundransvärt hur författaren lyckats fånga alla dessa känsloskiftningar utan att det verkar som hon efterrationaliserar.

Det gäller särskilt den del av romanen som utspelas efter Aksels död. Hon befinner sig hela tiden i nuet, trots att detta nu skiftar våldsamt under kort tid. Autenticiteten är sällsynt stark, och den skapas med ett enkelt, funktionellt och effektivt språk.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner