Popvänstern i glesbygden

Publicerad:

BOKRECENSIONER

Avfolkade orter bekräftar cityvänsterns världsbild

Dan Jönsson reser genom en öde svensk glesbygd. Foto
Dan Jönsson reser genom en öde svensk glesbygd. Foto

Efter finanskrisen har många inom vänstern utbrustit i ett skadeglatt ”Vad var det vi sa!”

Sanningen är att ni inte sa något.

Vänstern verkade lika tagen på sängen som Wall street-valparna när marknaden kraschade 2008. Inte ett knyst hördes från det röda laget om att Grekland var på väg mot en katastrof. Begrepp som subprimelån och investmentbank dök inte upp i Michael Moore-rullarna och socialisttidskrifterna förrän det redan var för sent. Och då som efterkloka anklagelser och ilska över att ingen reagerat tidigare.

Ekonomi, har helt enkelt inte varit vänsterns starka sida på länge.

Tills nu, vill säga.

Frilansjournalisten Dan Jönsson, bland annat skribent på Dagens Nyheter, är en i raden av vänsterdebattörer som dammat av Marx igen.

Jönssons essäbok Ingenmansland sammanfattas bra med scenen där han sitter i en stuga på GeKås camping i Ullared och läser Kapitalet. Sen går han in i billighetsvaruhuset och bulimi-stoppar kundvagnen full med storpack fryspåsar och lågpriskalsonger innan han får ångest och lägger tillbaka allt på hyllorna igen.

Han jämrar sig: ”Arbetskraftens reproducering. Vad ska jag med allt det här till? Så meningslöst.”

Ingenmansland är verkligen en perfekt bok för medelklassvänstern i Stockholm.

Dels för att den ger en bra introduktion till de senaste årens Ordfront-utgivning av osvikligt popvänster-klingande titlar som Välfärd utan tillväxt och Global nedräkning. Dels för att den bekräftar innerstadsbilden av den svenska glesbygden som ett deppigt ställe, utan mening eller tillgång på italienskt kaffe.

Dan Jönsson beger sig ut på en dystopisk Sista färden-tur genom detta halvdöda landskap, där tillväxtmotorerna slutat brumma och shoppingkassarnas prassel tystnat.

Under ett års tid besöker han tolv platser, från Bjuv till Haparanda, de flesta avbefolkade spökstäder i medieskugga, för att testa de nyliberala ekonomernas teorier på verklighetens folk.

Tyvärr ser han ganska lite verklighet och nästan inget folk.

Det är lite konstigt att infrastrukturen i Urshult beskrivs så målande och detaljerat, när de enstaka människor som Dan Jönsson utbyter några ord med på parkbänkar i Bjuv eller Pub Stopet i Grängesberg, förblir helt anonyma. Som om hela den pampiga systemkritiken skulle braka ihop om han kom för nära individerna.

Snart inser man dock att detta inte bara är en bok om svenska Mad Max-samhällen och de sista levande själarna i dem. Utan om Dan Jönsson.

I bakgrunden anas en allt skralare frilansvardag. Nedskärningar på tidningarna, kulturredaktörer som lägger ut långa texter på Bengt Ohlsson men tappat intresset för Jönssons konstkritik. Hemma finns familjen, ett mysigt kulturhem med ärvda sekretärer. Men över alltsammans vilar en tung filt av hopplöshet och smygande panik. Skräcken för att själv hamna i utanförskapet, i ett mentalt Flen eller Ånge.

Inte ens Occupy-rörelsen kan få honom på bättre humör.

Det är faktiskt då Ingenmansland funkar bäst. När Dan Jönsson gör sig till symbol för den emo-vänster som börjat prata om nationalekonomi för att krisen gräver allt djupare hål i den egna plånboken.

SAKPROSA

Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida.

Dan Jönsson, Leopard förlag

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.