Legendary Leila K

BOKRECENSIONER

Problematisk biografi om rapparens kometkarriär som slutade i ett stjärnfall

1 av 2
1996 Laila El Khalifi, känd som artisten Leila K. Foto: Peter Kjellerås

Förlåt om jag låter som Fredrik Reinfeldt här, men låt mig till att börja med slå fast en sak…

Refrängen i Petter Wallenbergs låt Legendary med Leila K är snodd från det Larry Tee-producerade bandet Hungry Wives It's over som handlar om hur dödligt tråkig New Yorks klubbscen hade blivit i början på 00-talet.

”I am legendary, you are not”.

Det var ingen större hit, det ska medges, i dag finns den inte ens på Spotify, men det var ändå en av låtarna som definierade electro-clashen för dryga tio år sedan.

Refrängen kunde visserligen inte vara mer passande. Få artister kan skrika att hon är legendarisk lika övertygande som Leila K (född Laila El Khalifi i Bergsjön). Hennes korta karriär började med en smäll (Got to get, 1989) fortsatte som en klassisk rocksaga (alkohol, hits, ecstasy, ännu flera hits, fängelse, skandaler, plötsliga försvinnanden, misshandel) och slutade med en total krasch.

I dag lägger vidriga människor ut Youtubeklipp på henne när hon driver runt i Stockholms förorter och pratar med sig själv. Jag hatar de som gör det. Men jag förstår att det kan hända.

Hon är legendarisk.

Och det är inte de usla små människor som filmar henne i smyg.

Hur som helst är den där refrängen snodd. Och det är inte det enda Petter Wallenberg anklagas för att ha stulit på sistone. Klubbprofilen och galapettern XLNT Marc, alias Marc Linnér har i Aftonbladet anklagat Wallenberg för att ha stulit en intervju. Det låter kanske lite märkligt, men Linnér påstår sig inte ha förstått att hans samtal med Wallenberg skulle förvandlas till ett par kapitel i biografin Historien om Leila K som nu kommer ut på Sveriges sleazigaste förlag Lind & co.

Det spelar ingen roll vem som lovat vad. Bara att det råder minsta oklarhet kring Marc Linnérs medverkan är illa nog. För i dessa kapitel berättar han ingående om sin och förläggaren Roffe Perssons kamp för att få till en utredning om Leila K:s psykiska hälsa. Han diskuterar deras kamp med landstinget och spekulerar i eventuella diagnoser.

Det är samtal som vanligtvis är förbehållna läkare och en nära krets av vänner och man måste vara ett riktigt journalistiskt råskinn om man återger dem i en bok utan att ha fått ett uttalat medgivande. Vad Leila K tycker vill jag inte ens tänka på. Det här är ingen auktoriserad biografi. Vad jag kan läsa mig till har hon inte gett sitt godkännande till någonting.

Men Wallenberg tvekar inte inför att försöka ta reda på varför Leila K mår så dåligt.

Många skyller fortfarande på hennes pappa – troligen den första muslimen i Sverige som utmålats som ett integrationsproblem. I ett oräkneligt antal intervjuer har Leila K hävdat att hans religiöst konservativa syn på familjen var anledningen till att hennes liv tidigt blev så kaotiskt. Intervjuer som Wallenberg upprepar utan att ge pappan en chans att komma till tals.

Bara i bisatser visar det sig att faderns och Leila K:s relation inte alls var så fientlig som det först framstår, att de kanske till och med har haft god kontakt. Men läsaren hålls i okunnighet genom att Wallenberg undviker att ställa rätt frågor.

Bokens ramhandling är Wallenbergs envetna försök att få Leila K att sjunga på hans nya låt och hans ständiga sökande efter henne på Stockholms härbärgen. Hon ringer sällan tillbaka. Ständigt på flykt.

Samtidigt försöker han skriva berättelsen om de pionjärer som skapade svensk dansmusik. Rob'n'Raz, Douglas Carr, Denniz Pop och Max Martin. Artister som lade grunderna åt dagens svenska housestjärnor och alla samarbetade med den explosiva kraften från Bergsjön.

Men under sina utdragna spaningsuppdrag på Mariatorget och Plattan lyckas Wallenberg snarare skriva en bok om hemlöshet i Stockholm och hur han själv försöker hjälpa sin idol att få ett drägligare liv. Det är kanske inte den bok han tänkt göra, men knappast mindre viktig.

Jag orkar till slut inte längre tänka på det etiska problemet med att han lämnar ut henne som han gör. Scenerna när Leila K under växande raseri, i en strid ström av svordomar, försöker snickra rhymes i Wallenbergs studio är i alla fall makalösa. Hon är uppenbarligen en människa med ett outsinligt förråd av självironi och humor som mer än gärna skrattar åt sin ohyggliga situation.

Det här är en bok som är lika problematisk som Leila K är som samarbetspartner. Den känsla av kaos och förvirring den lämnar efter sig påminner inte så lite om hela hennes liv.

Men jag vet inte om den borde förblivit oskriven.

Den är trots allt ett bevis på att det fortfarande finns människor som bryr sig oerhört mycket om Leila K, både som människa och artist.

Och det känns väldigt bra.

ARTIKELN HANDLAR OM

Leila K

Denniz Pop