Stranden – från helvete till paradis

Länge var den en plats för fiskare och saltarbetare, strandridare och fyrvaktare, häxor och horor

Av: Petter Lindgren

Publicerad:

”Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till …”

Nej, det är inte alltid som en badutflykt slutar som man tänkt sig. Det kanske kommer åska, eller så blir det som i Albert Camus berömda existentialistroman ”Främlingen” från 1942, citerad ovan. Man har i alla fall tur med vädret, men skjuter ihjäl en kille bara för att det är så hett och jobbigt allting.

Möjligen är det förstås värre när allt går i lås, när revolvern får vila i sitt hölster och vattnet håller anständiga 22 grader, för då kan det bli riktigt otäckt. Den som har sett Steven Spielbergs ”Hajen” förstår vad jag menar, och att perfekta förhållanden i sig kan ge ångest vet ingen bättre än Tove Janssons filifjonka, när hon tvättar sin trasmatta i det glittrande sommarhavet, i novellsamlingen ”Det osynliga barnet” från 1962.

”Det här lugnet är inte naturligt”, tänker hon. ”Det betyder att någonting förfärligt kommer att hända.” Och så kommer den stora tromben och mosar hennes idylliska tillvaro. Äntligen!

Det ryktades att döden i egen hög person strök omkring där nere i vattenbrynet

Att stranden på det hela taget är ett ruggigt tillhåll, lär oss historikern Per Högselius i ”Döden på stranden”, en fin och kompakt liten essäsamling där detta skräckens och sorgens lekland får sig en välförtjänt genomkörare, i konstens och litteraturens ljus.

Redan på medeltiden insåg man strandens fördärvlighet, får vi veta, för det var ju från havet som stormarna och farsoterna anlände. Det ryktades att döden i egen hög person strök omkring där nere i vattenbrynet, måhända med ett schackbräde under armen, som i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957).

Under århundraden skötte strandskyddet så att säga sig självt, och de bättre bemedlade européer som hade oflaxen att bo nära havet konstruerade sina hus så att man i alla fall skulle slippa se skiten från köksbordet. Dörrar och fönster vette mot det trygga inlandet.

De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna

”Havsstranden var i huvudsak en domän för de fattigaste”, skriver Högselius. ”För fiskare och saltarbetare, för strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister la sig på spikbäddar eller gick genom eld. Det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn.”

Enligt gängse historieskrivning var det först mot slutet av 1700-talet som européerna i större omfattning började sukta efter denna sorts självplågeri. Detta efter att en ny generation hipsterläkare ordinerat strandvistelser för sjuka som nu, tvärtemot rådande konsensus, uppmanades att promenera längs stränderna, dricka havsvatten och till och med – hemska tanke! – bada.

Med tiden växte en hel drös badorter fram, med Brighton och Scarborough i England som rörelsens spjutspetsar. Till ställen som dessa sökte sig inte bara sjuka utan efter hand också allt fler förmögna stadsbor som tröttnat på kolrök och kvalm, liksom, visar Högselius, tidens romantiker som i det grumsiga strandskvalpet återfann en motsvarighet till den egna själens sörja.

Gentrifieringsprocesser är lika retliga som svåra att hejda, men författaren frågar sig också huruvida vår inställning till havet verkligen förändrats så radikalt på bara ett par hundra år. Brinner inte hos bosättarna på exempelvis Falsterbonäset ännu en liten låga av inlandsaktig strandskräck?

Här kommer liken indrivande längs gräddhyllorna i parti och minut, uppsvullna som piroger

Jo då! Se bara på kriminallitteraturen, menar Högselius, för här kommer liken indrivande längs gräddhyllorna i parti och minut, uppsvullna som piroger och med ålar viftande ur alla kroppsöppningar. Och vad är väl detta om inte ett eko av vår förmoderna fasa inför havet och dess gåtfulla processer!

Till särskild varnagel anför Högselius Håkan Östlundhs ”Släke” (2004) och Viveka Stens ”I de lugnaste vatten” (2008), men han passar också på att avfärda hela genren som närmast debil i sin upptagenhet vid att vilja slå mynt av stranddödens unkna lockrop.

För egen del vill jag i sammanhanget framhålla det där med att man sägs få kramp om man ätit före badet. Visst vet jag att det är skitsnack, en skröna som Bengt af Klintberg härlett till det sena 1800-talet, men ändå. När jag väl sitter där på stranden känner jag mig inte sällan som Nils Poppe i ”Det sjunde inseglet”, i de där ögonblicken när han låter sitt ansikte skuggas av tvivel. Vindkårar slår ut över vattnet, huden knottras.

Åt jag inte en kanelgiffel nyss?

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.