På Flygt i mörkret

Jenny Högström läser en roman som tippar över

Foto: ANDERS DEROS
Torbjörn Flygt (född 1964).
BOKRECENSIONER

Torbjörn Flygts nya roman Flyktväg börjar som i en film: en kvinna och hennes barn kommer strävande hand i hand genom snö och blåst. De enda som är vakna på gården är en ung man som heter Hart och hans hund.

Hart är harmynt och såvitt man förstår lätt förståndshandikappad, och det är ur hans perspektiv romanen är berättad. Han går ut och möter de två flyktingarna och stoppar om dem i stallet. På morgonen dyker resten av persongalleriet upp: hans mor och två systrar. Fadern är inkallad. Ett krig pågår i landet, samtidigt som flyktingar från andra krig försöker ta sig in i landet söderifrån.


Vilket land, vilken tid, vilka krig? Det är oklart. Centraleuropa. Livet på gården ter sig arkaiskt, samtidigt som enstaka samtidsmarkörer flimrar förbi och förlägger berättelsen i en sorts kuslig, dystopisk samtid eller framtid. Jag tänker Marlene Haushofers Väggen eller Cormac McCarthys Vägen – fast utan den stora katastrofen (eller litteraturen, för den delen).

I denna dystra saga gör Flygt snarare tydliga paralleller dels till andra världskriget, dels till dagens politiska situation och flyktingkatastrofer.

Vad gör kriget med människan? Hur uppstår det? Och vad har vi för ansvar gentemot vår nästa? Det sista är den ödesfråga kring vilken både romanen och vår samtid kretsar.

Med fara för sina liv gömmer man de två arabiska flyktingarna som rymt från det koncentrationslägerliknande Lägret, komplett med skorsten och allt. Men beslutet måste först diskuteras. Så utkristalliseras familjens olika roller: den rättrådiga modern. Felice, som är god, vacker och älskvärd. Kathryn som är misstrogen och inte så vacker. Och den helige idioten Hart, som söker sig till hunden och för ett inre samtal med den frånvarande fadern.


”Flyktväg” är en roman som i Brandes anda vill sätta problem under debatt. Men trots författarens förmåga att beskriva mörkrets alla nyanser denna långa kalla vinter, så lyckas han som synes inte alls lika bra med sina karaktärer.

Alla tycks lite väl införstådda med sin funktion i romanen, spelar sina roller lite för väl och säger exakt de repliker de ska. Show, don’t tell, skriver jag förnumstigt i marginalen.

Och romanens tema är ju så oerhört behjärtansvärt. Det är välskrivet och gripande och spännande och hemskt och allt möjligt. Men det tippar obönhörligen över i melodram.

Jag läser Flyktväg med samma känsla som jag fick när min son kom hem från förskolan och skrek att Donald Trump var ond.

På den nivån är det faktiskt tyvärr.

FAKTA

ROMAN

»  Flyktväg

Torbjörn Flygt

Norstedts