Ave! och fasa

Claes Wahlin om boken som slår hål på myterna om det blodiga romerska riket

Foto: HBO
Ciaran Hinds som Gaius Julius Caesar i tv-serien ”Rome” från 2005.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Ända sedan romarriket började falla sönder några århundraden efter vår tideräkning, har intresset för dess värld varit omfattande. Under den tidiga medeltiden räddade först kristna, sedan araberna, latinska texter som kopierades (och därmed ofta korrumperades).

För högmedeltiden var romerska författare, filosofer och kejsare självklara referenspunkter och med renässansen exploderade intresset i sådan grad att det inom litteraturen ansågs omöjligt att överträffa de latinska föregångarna.

Först mot slutet av 1700-talet får det antika Rom konkurrens av det klassiska Grekland, trots att kunskaperna i grekiska ända sedan renässansen växt. Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall – sex delar skrivna under senare delen av 1700-talet – läses än i dag, men oerhört mycket har hänt sedan dess. De historiska vetenskaperna, inte minst arkeologin, ger oss fortfarande ny kunskap som förändrar vad vi vet.

Mary Beard, forskare och författare.

En av de mest framstående forskarna är den engelska Cambridge-professorn Mary Beard, som dessutom i bästa mening vet att popularisera sina kunskaper. Hon finns tidigare utgiven på svenska med böcker om Parthenon och Pompeji. Uppmärksammad är också hennes senaste bok, SPQR, den av latinister kända förkortningen av Senatus Populusque Romanus – senaten och det romerska folket.

Titeln säger något om urvalet. Att följa Roms historia från kring 700 år före vår tideräkning fram till 212 efter vår tideräkning innebär att välja bort. Varför just 212? Vanligen väljer forskare året 337, när Konstantin lät omvända sig till kristendomen, eller 410, när Alarik plundrade Rom. År 212 beslöt kejsaren Caracalla av okänd anledning att ge romerskt medborgarskap till samtliga fria invånare i hela det utsträckta riket. Skillnaden mellan erövrare och de som erövrats upphörde därmed i ett slag.

Slag ja, naturligtvis nämns en rad av de slag som kantade Roms historia. Men oftast handlade det om vad vi skulle kalla tvister, gränsstrider mellan lokala sammanslutningar eller byar, visserligen ofta där den ena sidan hade sanktion från Rom. De stora slagen, som det berömda mot Karthago, har lite större dimensioner och våldet var hur som helst i alla sammanhang grymt och omfattande. Det gällde även i Rom, framför allt under den senare kejsartiden, århundradena kring år 0 efter att Augustus skapat en viss stabilitet, men i praktiken var diktator.


Carpe diem – det berömda uttrycket för att fånga dagen – var för de flesta romare en högst bokstavlig realitet. Man visste aldrig när kejsarens bödel knackade på dörren. Om knackningen uteblev, fanns det sjukdomar, pest och eld­svådor. Barnadödligheten var hög och fattiga behöll ­inte alltid sina barn. Adoption förekom inte (utom bland kejsare för att säkra ­dynastin), och som Beard lakoniskt uttrycker det: ”Om någon bara ville ha en baby kunde de lätt hitta en på soptippen”.

Även om det var de fattiga som drabbades värst och mest, så var det inte alltid säkrare högre upp i hierarkin. Komplotter mellan fraktioner utgjorde ett reellt hot, och det hjälpte inte alltid att fly staden till någon lantegendom när pesten härjade.

Beard har ett par genomgående teman i boken. Ett är mord inom familjen, bröder som mördar bröder, söner som mördar fäder – blodigt våld som framför allt utspelades kring kejsaren.

Ett annat rör administration, hur Rom lärde sig att administrera riket. Vartefter expansionen tilltog så ställde detta krav på organisering. Den alltmer krävande administrationen kommer inte på plats förrän efter de blodiga seklerna kring år 0, men då fungerar den å andra sidan häpnadsväckande bra, med tanke på hur stort riket som skulle skötas var.

Beard följer också förhållandet mellan folket och senaten. Rom var ett inkluderande rike, slavar kunde bli fria, antingen köpas sig loss eller få sin frihet av sin herre. Rasism existerade inte, man kunde vara både grek och romare samtidigt. För att bli senator krävdes förvisso pengar, men man behövde alls inte vara infödd, eller ens bosatt i Rom för att väljas. Rom var på många sätt ett inkluderande rike, betydligt mer än någon senare nation.

”SPQR” är en rik bok, Beard vet att slå hål på alla myter, att redogöra lika mycket för vad vi vet, som för vad vi inte vet. Språket är rappt, ibland nästan fräckt. Hur ofta kan vi hitta ord som ”grooming” eller ”pensionspaket” i texter om antiken?

Översättningen lider dock av en del anglicismer, det heter inte ”Karthagos förstöring” eller ”vid sin erövring”.

Men detta ska inte hindra någon från att läsa den; utile dulce, konsten att förena nytta med nöje, som enligt Horatius var nyckeln för varje författares framgång, den behärskar Mary Beard som få.

FAKTA

HISTORIA

» SPQR – historien om det antika Rom

Mary Beard

Övers. Marina Weilguni

Norstedts